Är Biden verkligen moraliskt överlägsen?
Underskatta inte Bidens förmåga att ge Trump en match i både lögn och omoral.
Toppbild: AP
Ett kul minne för mig och yngsta dottern var mötet på en båtbrygga i Aruba förra året med två livs levande MAGA-specimen. Ett medelålders par från Texas, utåtriktat trevliga som amerikaner plägar vara, båda ståtandes med röda MAGA-kepsar. Och entusiastiska deltagare på Trump-rallyn, fick vi veta. Deras grundanalys: USA fungerade bra under Trump, hans agenda var rätt, och woke är en styggelse. Trumps personlighet tyckte de illa om. Men de stod ut med skolgårds-bullyn, för fiendens dysfunktion och farlighet var värre.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det vill säga ungefär min grundsyn. Fram till valförlustförnekelsen, för mig en dealbreaker.
Trots att Biden levererat sämre än Trump, såväl inrikespolitiskt (inflationen; gränskaoset) som utrikespolitiskt (debaclet i Afghanistan; flera utbrytande krig), har jag därför lutat åt hans håll. Ekonomin och relationen med Europa fungerande; balansakten i Gazakriget rimligt utförd.
Och så vinner han “demokratimatchen”. Trots Demokraternas envetna försök att underminera legitimiteten i Trumps presidentskap, med retoriska utfall från toppar som Hillary Clinton och långtgående anklagelser om samarbete med Ryssland, med mera.
Seniliteten är förstås ett minus. Den svärtar ämbetet. Om rymdvarelser skulle passa på att besöka oss just nu, finge man stå och skämmas över the leader of the free world.
Men dels har hjärnsvikten länge varit manifest (debattdemensen borde inte överraskat någon). Dels är världen oftare än många tror betjänt av låg, snarare än hög, hjärnaktivitet hos makthungriga narcissister med fingret på avtryckaren. (Se där en poäng med den djupa staten!)
Trump vinner således två matcher: resultat och kognitiv funktion. Och Biden två: demokratisyn och mänsklig anständighet.
Eller?
Är Biden verkligen moraliskt överlägsen? Har han inte betalat ett alldeles för lågt renomméprisför en karriär fylld av ljug och svinerier?
Jag tänker här inte ta upp korruptionsmisstankarna som väcktes i samband med innehållsfynden i sonen Hunters trasiga dator (som alltså bjöd på mer än sex- och knarkorgier). Storyn hade briserat som en ”october surprise” om den inte tystats ner av medier och Big Tech.
Jag tänker inte heller ta upp våldtäktsanklagelserna från senatssekreteraren Tara Reade; även de obevisade.
Men jag stöts av hela hans person. Ta hans obehagliga hår- och halssniffande på alla från italienska premiärministrar till småflickor. (Hellre en president som haft porrstjärnesex.) Eller den ärkepopulist som, med ett hånleende, i senaten 1991 krävde obligatoriska fem år i fängelse – utan undantag! – för innehav av några gram kokain.
Hans valkampanj 2020 byggde på en lögn: löftet om försoning och att ”restore the soul of America”. I stället lanserades en djupt splittrande och vänsterextremistisk woke-agenda redan dag ett, med bland annat ett dekret om att transpersoner ska få förstöra kvinnoidrotten.
Sedan dess har han permanent underkastat sig en polariserande woke-ideologi. Ett färskt exempel är hans hedersdoktorspromoveringstal på det svarta Morehouse College. Amerika älskar inte sina svarta, förkunnade han. De förföljs systematiskt av polisen, svarta måste vara tio gånger bättre än vita för att lyckas, och så vidare. Framsteg i rasrelationerna förteg han som vanligt, hotet från ”white supremacy” blåstes upp. Så talar en lögnaktig rasuppviglare. (Flera svarta studenter vände honom ryggen.)
Biden är van vid att ljuga. 1988 fick han avbryta sin presidentkampanj för bisarra lögner om sin uppväxt i fattig kolgruvearbetarfamilj – stulna från brittiske Labourledaren Neil Kinnocks tal! – och om sina akademiska meriter. Inte sällan ljuger han för att skapa hjältegloria. Han ljög till exempel om sin närvaro vid Ground Zero efter 9/11, och om att ha blivit arresterad i apartheidens Sydafrika.
Debattlögnerna senast – att inga amerikanska soldater dödats under hans styre, om att han pressat månadskostnaden för insulin till 15 dollar, om att gränspolisfacket förespråkar hans omval – må tillskrivas hans demens. Men lögnerna har alltså varit legio i livet.
Don’t underestimate Joe’s ability to f–k things up”, lär Barack Obama ha sagt. Texasparet i Aruba – två mycket behagligare kreatur än Trumpväljare brukar beskrivas som, tyckte dottern – skulle hålla med.
Och jag vill tillägga: Underskatta inte Bidens förmåga att ge Trump en match i både lögn och omoral. Om det nu blir någon match: Allt mer talar ju för att Biden lämnar walkover.
***
Läs även: Mitt i skräckfilmsuppföljaren
Läs även: USA-valet kan fortfarande överraska
