Alla följer manus – ingen hör vad man säger
Gud ske pris för Vänsterpartiet. De vill åtminstone förbjuda uppsökande telefonförsäljning.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
I förrgår satt jag, efter en halv dags lagom slit i trädgården, och skulle öppna en bärs. Flera fanns i kylen. Jag njöt av att fly samtiden, en sommarynnest. Telefonen var på väldigt många meters avstånd. Jag läste Lukas Moodyssons konstiga nya bok (på papper) om 1968-kommunister. Analog perfektion.
Då. Eller vänta lite. Det finns en relevant bakgrund, jag tror att många kan relatera. Det som The Economist döpte till ”misergoni”: den där rasande digitala blodtryckshöjningen, och hur den matas hela tiden. Man sitter i en halvtimme med en imbecill chattbot som heter Lasse, ger upp, ställer sig i 45 minuters telefonkö, får ändå inte ärendet löst och uppmanas därefter att fylla i en tiogradig enkät om hur mycket man ”uppskattade upplevelsen”.
Telefon- och dörrförsäljning och enkätsamhället är tragisk för alla inblandade, ondskefullt skapad för att stackars sommarjobbande 19-åringar ska terrorisera stressade 50-åringar tills båda mår skit. För unga människor är detta den första och alldeles vidriga kontakten med både arbetsmarknaden och mänskligheten. De lär sig att kundens ”nej” bara är början på en fiffigare säljteknik. De lär sig att samtal inte handlar om att lyssna, utan att hitta sårbarheten i motståndet.
De lär sig att vuxna är ofantligt otrevliga. De fattar ju inte varför vi inte står ut. Jag menar, vi andra har sedan länge lärt oss hata telefonen. Ingen ringer längre, inte ens boomer-mormor. Bara barn och försäljare ringer. Alla andra skickar mess. Rings det från ett 073-nummer vet du att det är ett callcenter konstruerat av Franz Kafka, för maximal själslig förslitning.
Det har ringt extremt många sådana under sommaren. Jag har gett mitt nummer till helt fel företag. Främst, verkar det, till Bonniers. Särskilt ringer Dagens Industri alla dagar och kvällar i veckan och ger sig aldrig.
Så då, alltså, i förrgår. Då klampade en säljare från TeleX upp på mina trädgårdsplankor. Att jag bums såg hans logga och snabbt kunde förklara att jag redan är kund, storkund dessutom (bara inte just här på landet utan i stan), hjälpte inte. Han följde sitt protokoll mekaniskt. ”Jag vet”, sa han märkligt. ”Men…”.
Sedan började han mässa om ”obegränsad surf”. Han missade att jag kunnat betala dyrt för ”obegränsad tystnad”. Pojken var ondskans banalitet i pikétröja, shorts, keps och höga ambitioner. Ingen demon, ingen tyrann, bara en vänlig kille med ett säljmål, övertygad om att mitt däck var en godkänd marknadsplats. Han störde.
Håll med om att det är synd om mig? Jag har väl både DAMP och ADHD, eller är kort och gott bara galen, men jag kan inte hantera att bli störd hela riden. Jag är inte byggd för påförsäljning. Det gör mig tokig.
Det är inte bara att någon vill sälja bredband på min svärmors altan. Det är att hela samhället låter som säljare som vägrar lägga på. Politikerna säljer apokalyps med idioti. Säg ”nu räcker det” i en valrörelse och någon hör ”landsförrädare” och varje meningsmotståndare stämplas som Quisling. Kundtjänst säljer tålamod som premiumtjänst. Telefonförsäljaren säljer allt han någonsin fått som en usel lead tagen ur Glengarry Glen Ross med Jack Lemmon. Säg ”uppsägning” till en chattbot och det blir omöjligt utan att ringa rent fysiskt. Säg ”jag är redan kund” till en säljare och han hör ”en möjlighet”.
Alla följer manus. Ingen hör vad man säger. Gamle Thomas Hobbes hade fel om naturtillståndet. Det är inte alla mot alla i skogen. Det är alla mot alla barn på Tiktok. Man vill bara logga ut. Och jag försökte logga ut. Då. Allt var klart för dagen. Öl och en bok. Himmelskt. Jag satt där, avdigitaliserad, fri! Han babblade på. Jag blev mer och mer stressad. Jag tänkte i mitt allt annat än stilla sinne: gud ske pris för Vänsterpartiet. De kanske inte har så mycket, men de har åtminstone detta. Den enda verkligt relevanta frågan i valrörelsen. Deras förslag om totalförbud mot uppsökande telefonförsäljning var också helt i linje med vad konsumentorganisationer som Sveriges Konsumenter krävt i åratal.
Det är inte snäv partipolitik. Det är en humanistisk krissituation! Eller hur? Ett slags Röda Korset-insats för både den jagade konsumenten och den 19-årige säljaren som bara ville tjäna ihop till en elsparkcykel.
”Har du haft en dålig dag?”, sa han när han lommade i väg från däcket. Det var omöjligt att förklara att dagen blev dålig just precis när han kom. Ännu svårare var det att förklara att han själv inte var problemet, utan bara en vänlig utsänd från systemet: nummerlistor, säljmål och en arbetsdag där varje nej räknas som början på en ny kundrelation.
Förbjud inte honom. Förbjud den kusliga maskin som skickade honom: försäljarsamhället.
***
