Avfärda inte stenkastarna

Danskarna godkände lømmelpakken och himlen mörknar ovanför Köpenhamn. Polisens rätt att gripa vem som helst i preventivt syfte är ett hot mot demokratin i stort och alldeles särskilt ett angrepp mot dess säkerhetsmekanismer. Rätten att mötas och demonstrera samt möjligheten till civil olydnad skapar ett förhandlingsutrymme där stelnade maktstrukturer kan utmanas, diskuteras och förvandlas. Det var sant för suffragetterna och medborgarrättsrörelsen, på den Himmelska fridens torg och i Teheran i dag. När legitima protester tystas eller slås ned är det ett tecken på åderförkalkning i det politiska systemet. På att samhällets legitimitet i längden har blandats ihop med makthavarnas trygghet för stunden.

Gammelmedia odlar en seglivad myt om att min generation är världsfrånvänd och politiskt ointresserad. Om nu någon har missat det var det vi förmodat apatiska barn som protesterade mot världshandeln och finansmarknaden innan det blev trendigt, samlades i miljondemonstrationer mot kriget i Irak, gav utvecklingsländer och NGO:s en röst i det globala samtalet, skickade pirater till Bryssel och en svart president till det Vita huset. Processerna är nya, men det är å andra sidan också utmaningarna.

Personligen ser jag väldigt negativt på våldsamt motstånd och tror på sådant som den demokratiska processen, public service och majoritetens goda vilja. Ur övertygade anarkisters perspektiv är jag alltså obotligt borgerlig. Det vet jag för de brukar säga så när jag pratar med dem, vilket händer ganska ofta trots att vi inte är överens. Det är nämligen så ett samhälle borde fungera. Därför blir jag heligt förbannad när anarkister och aktivister i media avfärdas som onda stenkastare eller naiva världsförbättrare. Om problemen på dagordningen inte går att lösa inom existerande ramar (och det gör de inte, det är ju även makthavarna rörande överens om) då är det väl ändå vansinne att inte intressera sig för alla tillgängliga politiska medel? Att inte lyssna på utopiska alternativ?

Oavsett vad man tycker om klimat­alarmisternas skrämselretorik kan ingen förneka att världen under de närmaste årtiondena står inför ett massivt problemkomplex. Sociala orättvisor, svält, fattigdom, kapitalismens negativa följder, energiförsörjningen, Europas demografiska utveckling – till och med synbara lyxproblem som djurrätt, folkhälsa och livskvaliteten i I-länderna, allt hänger ihop. På liv och död. Alla okonventionella sätt att samarbeta och förändra kommer att behövas. Den här utmaningen är vårt världskrig, vår digerdöd.

Vägen framåt är inte en profet, eller en enskild metod, den är ett nätverk av miljoner övertygade människor i ett fritt flöde av bra idéer. Helt oavsett vad som händer i de lyckta rummen är klimatmötet framför­ allt en tidpunkt för tusen folkrörelser att solidarisera sig med varandra, enas om målsättningar, demonstrera politisk vilja. Att då, som de danska myndigheterna, misstänkliggöra hela den processen och samtidigt kompromissa bort rättssäkerheten för sina medborgare är en provokation, en avsiktlig upptrappning. Mina anarkister har fått något desperat i blicken. Världen står redan i lågor, säger de. Människor dör. Vi hinner inte vänta på en global konsensus, på att marknaden fattar vad klimatförändringarna kostar. De ser kapitalets intressen bakom lømmelpakken och mörkermän vid makten. Det är en paranoia som inte är helt obefogad och i sådana lägen brukar radikalisering vara nästa steg. Jag hoppas jag har fel, för vi har inte tid att slåss på gatorna. De som brinner starkast måste gå i bräschen för att hitta lösningarna i stället.

Text: