Folket mot eliten
Dissningen av färgsprakande humorakter om bastu och italienskt kaffe är bara dumsnobbism.
Bild: Jessica Gow / TT
Förutom Israel, med en mängd sympatiröster, var det spexnumren från Sverige och Estland som gick bäst hos folket i Eurovision. Medan jurygrupperna föredrog Österrikes konstnärliga sångarakrobatik.
Det var alltså business as usual, gällande kulturen. Folket mot eliten. Topplistornas dominanter – Camilla Läckberg, Jan Guillou, Jönssonligan, Ace of Base – mot etablissemanget.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Fast inte sällan sammanfalla de tu. Beatles, Dylan, Astrid Lindgren, Tolstoj, Gudfadern, Fanny och Alexander. Både folk och fä hängde med direkt. Ibland tar kritikerna tid på sig, som hos ABBA och de franska impressionisterna. Men till slut: samklang mellan expert och amatör.
Ibland tätas aldrig luckan. Den antimelodiska tolvtonsmusiken har få hits att skryta med, och Finnegan’s Wake av James Joyce kommer alltid att läsas mer av tvång än av glädje.
Det här är ett komplext och dynamiskt spänningsfält, påverkat av tidens tand, karisma, PR-muskler, nyhetsvärde med mycket mera. Mozart var kändis redan som sjuåring, marknadsförd av pappa Leopold som underbarn. ABBA brännmärktes av kulturvänstern för sin ovilja att bedriva politik.
I mitt Eurovisionsällskap fnös en kulturarbetare att folkets val visade att folket inte bör få bestämma. Uppföljt med en obligatorisk blinkning till Trump… Sant är att den som odlat en nära relation – kanske på professionell basis – till ett kulturellt uttryck, som regel blir bra på att urskilja nyanser, uppskatta originalitet, begripa hantverket. En hungrig stuveriarbetare och en krogrecensent från Upper East Side går därför till krogen med olika förväntan. Och den som, styrkt av en kvarting och sugen på lördagsragg, går till Stadt, lär uppskatta Arvingarna mer än morgonbladets operakritiker.
Men att kulturellt omyndigförklara stuveriarbetaren och hans uppskattning av en flottig hamburgertallrik, eller den helgpilske danskvaljeren och hans kärlek till stompig fyrtakt, är förstås bara dumsnobbism i likhet med dissningen av färgsprakande humorakter om bastu och italienskt kaffe.
Så vad är då problemet? Inget. Dikotomin finkultur/fulkultur, med alla gråskalor, är en omistlig del av ett fritt samhälle – ja, för alla samhällen. Tramsfobi är minst lika dumt och omänskligt som transfobi.
Eurovision var alltså oproblematisk för mig, till skillnad från min kulturarbetarvän. Vårens Let´s Dance och Oscarsgalan, däremot, fick mig att osäkra min kulturrevolver.
Notoriske Tony Irving och färskingarna Eric Saade och Taya Shawki i juryn har charm. Och egentligen tvivlar jag inte på deras danskompetens. Men deras betygsättning spretade pinsamt mycket. Ett danspar kunde få 7 av den förste, 9 av den andre, och 6 av den tredje. Visst kan ett enskilt nummer vara svårbedömt; men juryn var ofta djupt oense. Frågan inställer sig: Hur ska rookien förhålla sig till tradition och expertis när allt flyter?
Så till Oscarsgalan. Där den mediokra skrik- och strippkomedin Anora vann Bästa film; regi; och manus. Det finns bara två förklaringar. "Juryn" – ett antal tusen filmarbetare, garanterat trendkänsliga och politisk följsamma – ville lyfta på hatten för världens sexarbetare. Eller så håller världen på att bli dummare.
Vår egen Guldbaggegala odlar en egen variant av funktionell dumhet, tyvärr delad med många litteratur- och konstkritiker. Konstverkets ädla strävan — lyfta HBTQ-frågor, slåss för samer, beskriva “toxisk manlighet”, vara nydanande/experimentell – tillåts adla den konstnärliga halten. Politiskt korrekt mellanmjölk upphöjs till energirik grädde.
Jämför med krog- och sportjournalistiken. Här är det svårare komma undan med illa grundade omdömen, eftersom en alltmer sofistikerad publik sorterar bort skitkritiker.
Problemen med samhällsauktoriteter som delegitimerar sig själva är flera. Hur upprätthålla meritokrati, när rätt åsikt trumfar djup kunskap? Hur rikta unga människors strävan mot det högsta, om allt färre genuina auktoriteter finns att tillgå? Vad händer med den värdefulla kulturen, om den devalveras till förmån för den politiskt önskade?
Och finns här allvarliga smittoeffekter? Ta skolan, där politiken undergrävt såväl lärarauktoritet som den urgamla sanningen att det ibland finns rätt och fel, och att lärande i hög grad sker genom att de yngre generationerna står på de äldres axlar?
Saker att begrunda i bastun, nu färdigvarm: 100 grader.
***
Läs även: Skapar vår livsmiljö fler autister?
Förutom Israel, med en mängd sympatiröster, var det spexnumren från Sverige och Estland som gick bäst hos folket i Eurovision. Medan jurygrupperna föredrog Österrikes konstnärliga sångarakrobatik.
Det var alltså business as usual, gällande kulturen. Folket mot eliten. Topplistornas dominanter – Camilla Läckberg, Jan Guillou, Jönssonligan, Ace of Base – mot etablissemanget.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Fast inte sällan sammanfalla de tu. Beatles, Dylan, Astrid Lindgren, Tolstoj, Gudfadern, Fanny och Alexander. Både folk och fä hängde med direkt. Ibland tar kritikerna tid på sig, som hos ABBA och de franska impressionisterna. Men till slut: samklang mellan expert och amatör.
Ibland tätas aldrig luckan. Den antimelodiska tolvtonsmusiken har få hits att skryta med, och Finnegan’s Wake av James Joyce kommer alltid att läsas mer av tvång än av glädje.
Det här är ett komplext och dynamiskt spänningsfält, påverkat av tidens tand, karisma, PR-muskler, nyhetsvärde med mycket mera. Mozart var kändis redan som sjuåring, marknadsförd av pappa Leopold som underbarn. ABBA brännmärktes av kulturvänstern för sin ovilja att bedriva politik.
I mitt Eurovisionsällskap fnös en kulturarbetare att folkets val visade att folket inte bör få bestämma. Uppföljt med en obligatorisk blinkning till Trump… Sant är att den som odlat en nära relation – kanske på professionell basis – till ett kulturellt uttryck, som regel blir bra på att urskilja nyanser, uppskatta originalitet, begripa hantverket. En hungrig stuveriarbetare och en krogrecensent från Upper East Side går därför till krogen med olika förväntan. Och den som, styrkt av en kvarting och sugen på lördagsragg, går till Stadt, lär uppskatta Arvingarna mer än morgonbladets operakritiker.
Men att kulturellt omyndigförklara stuveriarbetaren och hans uppskattning av en flottig hamburgertallrik, eller den helgpilske danskvaljeren och hans kärlek till stompig fyrtakt, är förstås bara dumsnobbism i likhet med dissningen av färgsprakande humorakter om bastu och italienskt kaffe.
Så vad är då problemet? Inget. Dikotomin finkultur/fulkultur, med alla gråskalor, är en omistlig del av ett fritt samhälle – ja, för alla samhällen. Tramsfobi är minst lika dumt och omänskligt som transfobi.
Eurovision var alltså oproblematisk för mig, till skillnad från min kulturarbetarvän. Vårens Let´s Dance och Oscarsgalan, däremot, fick mig att osäkra min kulturrevolver.
Notoriske Tony Irving och färskingarna Eric Saade och Taya Shawki i juryn har charm. Och egentligen tvivlar jag inte på deras danskompetens. Men deras betygsättning spretade pinsamt mycket. Ett danspar kunde få 7 av den förste, 9 av den andre, och 6 av den tredje. Visst kan ett enskilt nummer vara svårbedömt; men juryn var ofta djupt oense. Frågan inställer sig: Hur ska rookien förhålla sig till tradition och expertis när allt flyter?
Så till Oscarsgalan. Där den mediokra skrik- och strippkomedin Anora vann Bästa film; regi; och manus. Det finns bara två förklaringar. ”Juryn” – ett antal tusen filmarbetare, garanterat trendkänsliga och politisk följsamma – ville lyfta på hatten för världens sexarbetare. Eller så håller världen på att bli dummare.
Vår egen Guldbaggegala odlar en egen variant av funktionell dumhet, tyvärr delad med många litteratur- och konstkritiker. Konstverkets ädla strävan — lyfta HBTQ-frågor, slåss för samer, beskriva “toxisk manlighet”, vara nydanande/experimentell – tillåts adla den konstnärliga halten. Politiskt korrekt mellanmjölk upphöjs till energirik grädde.
Jämför med krog- och sportjournalistiken. Här är det svårare komma undan med illa grundade omdömen, eftersom en alltmer sofistikerad publik sorterar bort skitkritiker.
Problemen med samhällsauktoriteter som delegitimerar sig själva är flera. Hur upprätthålla meritokrati, när rätt åsikt trumfar djup kunskap? Hur rikta unga människors strävan mot det högsta, om allt färre genuina auktoriteter finns att tillgå? Vad händer med den värdefulla kulturen, om den devalveras till förmån för den politiskt önskade?
Och finns här allvarliga smittoeffekter? Ta skolan, där politiken undergrävt såväl lärarauktoritet som den urgamla sanningen att det ibland finns rätt och fel, och att lärande i hög grad sker genom att de yngre generationerna står på de äldres axlar?
Saker att begrunda i bastun, nu färdigvarm: 100 grader.
***
Läs även: Skapar vår livsmiljö fler autister?
