Fulreklam

Från marknivå är det ofta svårt att se var litteraturdebatter egentligen spårar ur. Man sitter som bäst och njuter av en elegant kåseriuppvisning på temat kulturella män och innan man vet ordet av så kravlar en halv kritikerkår runt i diket i spåren efter en fartblind litteraturprofessor och en norsk klumpeduns. Ingen är på tillräckligt avstånd för att kunna överblicka när och hur de glider av banan.

Så för att se mekanismerna tydligare, kan man blicka över havet mot den brittiska debatten kring Hilary Mantels novellsamling »Mordet på Margaret Thatcher«.

I titelnovellen, som utspelar sig på åttiotalet, tar sig en IRA-terrorist in i det kvinnliga berättarjagets lägenhet för att, från hennes fönster, skjuta premiär-ministern. När det går upp för huvudpersonen – en kvinna med stora likheter med Mantel – att besökaren inte alls är den rörmokare hon väntat på, misstycker hon inte alls. Hon försöker rentav få vakta pistolen medan han går och brygger te.

Historien har samma grundtema som de bästa novellerna i boken. Mantel skildrar medlöperi, medgörlighet, medskyldighet. Dess sociala ramar – inte obräckbara, man har fortfarande friheten att välja – men sega nog för att man ska inbilla sig att man inte kan det.

Klaustrofobiskt i den första novellen, där en kvinna inte kan avstå den brittiska artigheten att släppa in sin beundrare när han knackar på dörren, trots att hans efterhängsenhet plågar henne till vansinne. Dovljuvt i den sista, där ett snarlikt författarjag alltså låter sin objudne gäst skjuta Järnladyn.

Men novellen landade i ett Storbritannien där bara två och ett halvt år gått sedan den omtvistade premiärministern gick bort. Och där minnet av bombattentatet i Brighton 1984, som närapå tog hennes liv på riktigt, fortfarande är starkt. Den före detta ministern lord Norman Tebbit, som också var vän med Thatcher, kallade den »en sjuk bok från en sjuk hjärna«. Belfast Telegraph-redaktören Gail Walker anklagade Mantel för misogyni och liknade det vid nätforumens våldtäktsfantasier.

När BBC Radio 4 valde ut novellen till sitt populära program »Book at Bedtime«, vävdes vreden från Torymedlemmar samman med det välbekant konspiratoriska public service-motståndet.

Och så Hilary Mantel själv. Egentligen borde hon haft ett ganska enkelt case. Men hon gjorde det rätt svårt för sig. I en intervju med The Guardian motiverade hon bland annat sin avsky för Margaret Thatcher med att hon var en »psykologisk transvestit«, något som ju tycks implicera en unken kvinnosyn alldeles oavsett vad man tycker om Thatcher. Den avhumanisering av mäktiga som är intressant skildrad i fiktionen – »Hon lever på whiskyångor och järnet i sina bytens blod« – blev obehaglig när Mantel själv tycktes tänka ungefär likadant.

Sedan tog hon till litteraturdebatternas allra sämsta knep. Hon bemötte kritiken med att hänvisa till yttrandefriheten. Som om alla smakinvändningar vore rop på censur.

Narcissism, humorlöshet, bokstavstolkningar, alltså. Det skulle nog bli genant att raljera över britterna på svenska kultursidor. Men med lite tur kanske vi kan utnyttja avståndet och inse vad Thatcher har för roll hos Mantel – en sorts marknadsföringsknep för en bok vars styrkor är några helt andra.

»Mordet på Margaret Thatcher« ges ut av Weyler förlag i översättning av Marianne Mattsson.

Text: