Hollywood drömmer sig tillbaka till tiden före revolutionen
USA firar 250 år och Drömfabriken befinner sig i en mardröm. När den lille MAGA-mannen av folket hotar vill eliten åter bli européer.
Bild: Foto: Disney+
Långverkande framgång för en kultursfär tillkommer inte den som överglänser andra materiellt, teknologiskt eller i krig, utan den som genom fiktionen lyckas skapa en hjärtats lockelse, en längtan, en dröm.
Hollywoods förmåga därvidlag har varit vidunderlig, i synnerhet under guldåldern på 1900-talet, då producenter och regissörer visste att människor inte ville möta sig själva på film, utan sitt bättre jag. Dessa vackra individer drabbades av öden som gav dem insikt om livets allvar men utan att ordningen kastades över ända. Det gjorde den aldrig. Ordningen bara återställdes.
Då Förenta staterna grundar sig i liberalism och inte marxism har Hollywood sedan begynnelsen uppvisat en särskild skicklighet i att gestalta hur Amerikas idé upprätthålls genom ett återvändande till ursprunget. Nationens utopi har alltid legat bakom dem som något att vitalisera. Och eftersom begynnelsen var storartad får allt därefter drag av förfall. I filmerna utgör således korrupta kapitalister och stora konglomerat ett ständigt hot mot det goda samhället. Genom den lille mannens idoghet och flit motas dock samhällsfaran i grind och girigbukarna får sitt straff. Amerika blir räddat. Detta är Hollywoods mästerskap och det finns en uppsjö av filmer på temat. Rättvisa skipas men aldrig omdaning i grunden, ty grunden är lagd och fulländad.
Men när nu populismen fått grepp om landet står Hollywood rådlöst. Förvirringen kommer tydligt till uttryck i den nya filmen Djävulen bär Prada 2, uppföljaren till Djävulen bär Prada. Det raffinerade modemagasinet Runway styrs fortfarande av ohejdad profithunger i en genomhierarkisk struktur. Folk får sparken lika fort som de anställs och undersåtarna förnedras oavbrutet men lever på hoppet om ett genombrott. Denna gång står man emellertid inför en farligare fiende. Till den gängse roffarmentaliteten adderas här obildning och vulgaritet.
Djävlarna denna gång bär sannerligen inte Prada, utan syntetiska träningskläder. De nya kapitalisterna är avspända unga män, låtsat anspråkslösa, låtsat klasslösa. De nöjer sig med kafeterialuncher bland vanliga anställda och utfärdar påbud om att Uber duger även åt cheferna. De är lättsamma och lättsinniga, barnsliga, rotlösa, historielösa, smaklösa, kulturlösa och helt utan sofistikation i sin rikedom. Kort sagt, allt det som resten av världen har beskyllt amerikaner för så länge någon kan minnas.
Meryl Streeps rollfigur Miranda Priestly är fortfarande lika tyrannisk, men när allt som hon och hennes krets står för är hotat blir hon garanten för de gamla värdena, för kvalitet, förfining och god smak. I sitt beskydd av det vackra och den eviga konsten blir Miranda så gott som europé. Lagom till 250-årsminnet av republikens födelse den 4 juli gör alltså Hollywood ett häpnadsväckande drag, märkligt och fantasieggande. Man söker sig tillbaka till tiden före den amerikanska revolutionen, före 1776 när man kastade av sig oket från britterna.
I denna film sker därmed ingen rening genom att den lille mannen besegrar de självutnämnda herrarna. Ty den lille mannen utgör själva hotet, trumpist och MAGA som han är. Den som avvärjer förfallet är i stället drottningen i toppen med hjälp av sina butlers. Att Miranda Priestlys make är violinist i en stråkkvartett och spelas av Kenneth Branagh är ingen slump. Stil, bildning, stabilitet och brittiskhet är vad man i sin desperation återvänder till. Det är så anmärkningsvärt att vi tvingas till förmodandet att det inte skulle vara möjligt om Runway inte befolkades av kvinnor och minoriteter, medan grabbarna i träningskläder är just grabbar.
Amerika har nått vägs ände, säger oss Djävulen bär Prada 2. Hellre än att som i filmerna från förr blicka tillbaka mot grundandets gedigna principer låter man meddela att Amerika som idé är över. Månne bereder man i Drömfabriken marken för ett nytt fiktivt statsgrundande, en ny stark amerikansk utopi. Men på vilka värden ska en sådan byggas när folket inte går att lita på?
***
