Hon ville att man skulle tänka själv

Jag satt på en middag våren 2013. Gästerna var samhällsintresserade och belästa personer. Jag minns att jag blev förbluffad när jag nämnde att jag tänkte gå på bio för att se filmen om Hannah Arendt. Ingen av de närvarande kände till henne. 

Den banala ondskan har blivit ett begrepp, men få känner till att det kommer från Arendts bok om Adolf Eichmann. När Hitler tog makten 1933 tvingades Hanna Arendt, som hade en tysk-judisk bakgrund, att lämna sitt födelseland Tyskland. Hon bosatte sig i Frankrike, blev internerad men lyckades fly till New York med sin man 1941. Efter några år i New York skapade hon sig en ställning bland betydelsefulla författare och kritiker. När andra världskriget var över började hon undervisa vid flera universitet såsom Princeton och Berkeley.

Intresset för Hannah Arendt har ökat markant sedan 2013, och flera böcker om hennes liv och idéer har publicerats. En av de senaste är Anders Burmans Hannah Arendt. Politiskt tänkande i mörka tider, där han framhåller henne som en tänkare för vår tid. Burman menar att Arendts centrala fråga, hur människan kan förbli mänsklig i mörka tider, är lika angelägen idag som under hennes egen livstid.

Särskilt glad blev jag när Arendts bok Totalitarismens ursprung, som först publicerades 1951, äntligen gavs ut i svensk översättning 2016. I den boken söker hon förklaringar till Hitlers anspråk på världsherravälde och till förintelsen av judar, romer och oliktänkande. Den första delen behandlar antisemitismen, medan den andra analyserar de europeiska staternas imperialistiska politik från 1800-talet fram till Indiens självständighet. Arendts tes, som jag tycker hon argumenterar övertygande för, är att antisemitismen och imperialismen skapade de förutsättningar som gjorde Hitlers och Stalins totalitära stater möjliga.

Om vi ser på utvecklingen i Sverige och Europa i dag finns det paralleller till det Hannah Arendt beskriver. Hennes skildring av hur nazismen växte fram och underblåste hatet mot judar påminner om hur vissa högerpopulistiska rörelser framställer muslimer som ett hot mot nationen. Genom att bygga upp en stereotyp bild av ”den andre” skapas en föreställning där enskilda negativa drag får definiera en hel grupp. Resultatet blir en fantasibild som saknar motsvarighet i verkligheten, men som ändå kan få stor politisk kraft.

Samtidigt har Europa också drabbats av islamistisk extremism. Även där skapas en demoniserad bild av ”den andre”, i detta fall juden. Med schabloner hämtade från äldre antisemitiska traditioner framställs judar som makthavare som kontrollerar finansvärlden, medierna och världspolitiken.

På samma sätt som högerpopulister utmålar muslimer som ett hot mot Europa framställer islamistiska extremister USA och Israel som de främsta hoten mot islam. En del av vänstern som har varit tydliga i sitt motstånd mot högerpopulism är mindre uppmärksamma på antisemitismen bland islamistiska högerextremister.

Arendt visar hur människor som fastnar i förenklade schablonbilder av andra grupper riskerar att bli mottagliga för demagogers löften om enkla lösningar. Därmed blir hennes analys inte bara en historisk förklaring till totalitarismens framväxt, utan också en varning för vår egen tid.

Filosofen Hannah Arendt ville att man skulle tänka själv och det tog jag till mig som ung. Jag minns inte när jag hörde hennes namn första gången, annat än att det måste ha varit i diskussioner i mitt barndomshem. På gymnasiet när min svenskalärare Britt Marie Wikström vid ett tillfälle pratade om henne, kände jag igen hennes namn. Jag fastnade för hennes förklaringar av varför vanliga människor kan bli lydiga redskap för totalitära regimer. Sedan dess har jag försökt sätta mig in i Hannah Arendts idéer.

I mitt politiska arbete blev det besvärligt att ha det starka bandet till Hannah Arendt. När jag vid 27 års ålder blev riksdagsledamot förväntades det att jag skulle inordna mig i riksdagsgruppen och följa riktlinjerna för hur man ska svara i olika frågor. Men jag hade ju kravet från Hannah Arendt att tänka själv och en ung människas oförstörda självförtroende. Jag skulle minsann klara mig utan färdigtänkta svar. Det ledde dels till att jag gav mig själv en alltför stor arbetsbörda, dels till att jag blev besvärlig för riksdagsgruppen när jag gick emot partilinjen.

Jag pratar ofta om Hannah Arendt. Kanske lite för ofta. När nya läkarkandidater kommer till avdelningen brukar vår överläkare uppmana dem att bekanta sig med Hannah Arendt, annars är det risk att de inte blir godkända av syster Nalin.

***

Läs även: Hydra – hemmet jag alltid förlorar

Läs även: Många har känt sektens sötma