Hur låter ”Februarikompromissen”?

Dadgostars krav på ministerposter innebär totalkollaps för Centerstrategin. Men det innebär inte att högerblocket kommer att kunna hitta en kompromiss.

Anta att Nooshi Dadgostar menade allvar i sitt tal i Almedalen (och det bör vi förstås göra; inget talar för att hon inte är en seriös politiker): Hon kommer att kräva statsrådsposter om vänsterblocket vinner. Och hon vägrar backa upp en statsminister som inte lovar vinstförbud i skolan. 

Det betyder totalkollaps för Centerstrategin att vägra förhandla med ”ytterkantspartier”. Man kan ju inte vägra förhandla med ministrar, vare sig som regeringskolleger eller som en del av regeringsunderlaget.

Det betyder också att ett rödgrönt alternativ uppenbarligen blir väldigt rött. Dadgostar kommer av en Magdalenaledd vänsterregering att kräva – ja, just det vänsterpolitik. Företrädaren Jonas Sjöstedts dörrmattestrategi är ett minne blott.

Nu är ju Annie Lööfs Centern inte vilket parti som helst. Där andra partier, i alla fall hjälpligt, rör sig i kompromissernas, realpolitikens och de ibland skitiga naglarnas domäner, befinner sig Centern i det Heligas Sfär, med förhandlingsvägran, röda linjer och det eviga talet om värderingar som ett religiöst mantra.

Maktrealisten Dadgostar i Almedalen:

”Att bygga landet är också att gå andra till mötes.” Politikerna måste ta ansvar för valresultatet, inte ansvarslöst hävda ”min väg eller ingen väg”. Regeringar som inte kan styra riket, budgetar som faller, väljare som inte vet var ansvar utkrävs – det får vara slut med allt sånt: ”Vi kan inte fortsätta med denna politiska oreda”.

Idealisten Lööf i Almedalen:

”Det finns ingen anledning för en svensk regering att göra sig beroende av ett auktoritärt, främlingsfientligt parti. /…/ Ulf Kristersson, släpp taget om Sverigedemokraterna.” Det är en delirisk fantasi. Varför skulle de rödgröna plus SD – representerandes runt 60 procent av väljarna – släppa fram en marknadsliberal nyuppväckt alliansregering i kraftig minoritet?

Annie Lööfs andra regeringsalternativ präglas även det av bristande markkontakt; ett ”mittenblock” med S-C-MP-L som driver en ”socialliberal reformagenda”. Det förutsätter – förutom en väljartillväxt med flera procent (görbart) – att Liberalerna, som höll på att förintas under JÖK:en, ska vända tillbaka till den rödgröna fållan (ogörbart).

På spinnsidan av politiken är regeringsfrågan alltså ännu så länge obesvarad. Med spinnsidan syftar jag här på att 4 av 5 rödgröna partiledare/språkrör är kvinnor, plus att vänsterblocket i senaste SCB-mätningen stöddes av hela 59,5 procent av kvinnorna, men bara 43,4 procent av männen.

Hur står det då till på svärdssidan? Alltså hos Jimmie, Ulf, Johan och partiledaren med mest cohones av dem alla, Ebba Busch? (Högerblockets kvinnostöd ligger på endast 39,4 procent, mansstödet på 53,9 procent.) Där verkar personkemin i alla fall god. Det var till exempel svårt att uppfatta gnissel när Jimmie Åkesson och Johan Pehrson möttes i Aktuellt i förrgår. Men vilka eftergifter är de två herrarna beredda göra?

Liberalerna är ju fortfarande djupt splittrade i synen på både SD:s ”salongsfähighet” och hur långt man tycker sig kunna gå i gränsstängning och kriminalpolitisk hårdhet. Och Sverigedemokraterna kommer, till skillnad från Det Gamla Testamentets ludne jägare Esau, inte att sälja vad de tycker är deras förstfödslorätt – ägarskapet i invandringsfrågan – för en grynvälling.

Åkesson aktar sig förvisso för ultimativa krav och röda linjer. Men han kan knappast gå ännu längre åt ”liberalt” håll än han redan gjort i uppgörelse med KD och M: att faktiskt acceptera EU:s absoluta miniminivå i asylpolitiken. (Gällande sådant som försörjningskrav för anhöriginvandring, tidsbegränsade uppehållstillstånd, principen om att söka i första asylland och krav på att man kan identifiera sig.)

Ett SD som ”bjussar” L på asylinvandring – kan det matchas av ett Liberalerna som bjussar tillbaks gällande bland annat kraftigt åtstramad arbetskrafts- och kvotflyktinginvandring och tydligt hårdare tag i brottsbekämpningen, som visitationszoner och upphandling av fängelseplatser utomlands? Kan Åkesson i sin tur erbjuda exempelvis generösare syn på en liberal hjärtfråga som bistånd? Och hur långt i kompromisser högerut kan Pehrson gå, för att överleva det extra landsmöte i december där hans partiledarskap ska bekräftas?

Frågorna hopar sig.

Förresten, har vi ens en regering, då? 2014 års val mynnade ut i Decemberöverenskommelsen, 2018 års val i Januariavtalet. Hur låter ”Februarikompromissen”?

Alltså att Magdalena och Ulf om ett drygt halvår fått nog och gemensamt sätter riket i parlamentarisk konkursförvaltning.

***

Text:

Toppbild: TT