I hovrätten sal A pågick en fars

Hovrätten för Västra Sverige ägnade sig i stort åt grova brott. Förutom i sal A, där den farsartade rättegången mot Ann-Sofie Hermansson pågick.

Text:

Toppbild: Adam Ihse/TT

Toppbild: Adam Ihse/TT

Hovrätten för Västra Sverige huserar vid Göteborgs hamn i fastigheten Broströmia, i en annan tid koncernhögkvarter för den världsberömda redarfamiljen. Av pandemiskäl finns det endast några få mycket åtråvärda åhörarplatser.

Det gäller förtalsrättegången mot Ann-Sofie Hermansson. De kommande dagarna ska bjuda på flera överraskningar. De börjar redan på utsidan. Ett par aktivister från de påstått förtalades läger, som uppenbarligen är ovana vid domstolsförhandlingar, har släpat med sig egna sittmöbler. Säkerhetspersonal upplyser dem om att det inte är tillåtet att bära in möblemang i lokalerna.

För egen del är jag, liksom vid tingsrätten, biträde till min vän Soffans advokat, Allan Stutzinsky, och jag sitter nu åter­igen bokstavligt talat bredvid henne på den åtalades bänk.

Sakframställningar med presentation av skriftlig bevisning inleds i sal A. Ett tidigare pressmeddelande från Muslimska mänskliga rättighetskommittén – undertecknat av Fatima Doubakil, en av dem som anser sig förtalad – med krav på att omedelbart avskeda åklagare Agnetha Hilding Qvarnström efter att ett åtal ogillats i ett terrormål, visas på salens skärmar.

Kravet var bisarrt redan när det begav sig och den känslan förstärks än mer när det visas i en rättssal.

Hovrättens ledamöter håller vant och skickligt masken. Det är nog väl att Doubakils och Abdullahis åtal mot Soffan drivs av dem själva och inte av åklagare. 

Doubakil och Abdullahi företräds av juridiska ombud från Folkets juristbyrå. De är en minst sagt udda konstellation som vid flera tillfällen får åthutningar av rätten för hur de driver processen. Folkets juristbyrå har för övrigt specialiserat sig på den pikanta kombinationen av hbtq-frågor och försvar av islamistiska intressen. Någon framgång rönte byrån tack och lov inte när den tidigare företrädde föreningen Sveriges unga muslimer i kampen om förlorade statsbidrag.

Kaffemaskinen i pausutrymmet tar kort och arbetar synnerligen långsamt. Det ropas ut att häktade ska passera där vi står. Tre män som handbojats vid breda läderbälten runt midjorna eskorteras förbi av vakter. Under rättegångens följande dagar ska synerna av häktade män i hovrättens utrymmen komma att skänka mig ett oväntat lugn. Eftersom det som utspelar sig i sal A närmast kan beskrivas som en fars påminner mig männen, som ser ut som elaka råskinn, nämligen om att hovrättens övriga salar ägnar sig åt det som medborgarna förväntar sig, grova brott. 

Terrorforskaren Magnus Ranstorp, som vittnade vid tingsrätten, är av oklara skäl kallad att höras på nytt i hovrätten, nu av motparten. Domaren tycks ha tröttnat när han bryter in under förhöret och förklarar för ombuden från juristbyrån att det saknar bäring i målet att Magnus Ranstorp är av en annan uppfattning än FN:s särskilda rapportör. 

Och så rullar det på. 

Professor Mattias Gardell, tillsynes hög av sin egen förträfflighet, ägnar sitt vittnesmål åt en föreläsning om den egna karriären och om rasismens historia. Klockan på väggen rör sig långsamt framåt. Hovrättens ledamöter är stoiska.

Lena Martinsson, professor i genusvetenskap, ägnar tid åt att upplysa om hur mycket forskningsanslag hon beviljats och ber om att få tillägga att konkurrensen varit mycket hård.

För den som har läst yttrandena i målet och tingsrättens dom är förhörens relevans obegriplig. Taktiken är att försöka vinna ett förtalsmål, där domstolen ska pröva endast några enskilda uttryck, med en arsenal av akademisk rappakalja. Det är en svårbegriplig taktik.

Underhållningsvärdet stiger efter att idéhistorikern Sven-Eric Liedman allvarsamt förklarat att »extremist« är ett bestämt begrepp som domstolen bör fastställa betydelsen av. Konfronterad med sina egna tweets där han pekar ur Annie Lööf som extremist skrattar han och förklarar att det är en stor skillnad på vad en person skriver på Twitter, som Liedman, och på en personlig blogg, som Soffan.

Ombudet från Folkets juristbyrå sitter närmast oavbrutet och hånflinar med stor öppen mun.

Nalin Pekgul, som vittnar till Soffans fördel, eskorteras in i salen av personskydd. Hon berättar om trakasserier och om hur hon har fruktat för sitt eget liv. Ombudet från Folkets juristbyrå, Silas Aliki Quezada, sitter närmast oavbrutet och hånflinar mot henne med stor öppen mun. Den sortens beteende har jag dessförinnan trott att endast de mest hänsynslösa brottslingarna ägnade sig åt i en rättssal. En blond kortklippt kvinna med näsring på åhörarplats roas även hon. 

Så kan påstådda feministers lojalitet se ut.

Föreställningen kommer så till sitt slut. Och dagen efter kan även hovrättens sal A upplåtas till det den är avsedd för. 

Text:

Toppbild: Adam Ihse/TT