Kan man inte ens låna ut en ballongpump till meningsmotståndare längre?

Den politiska småaktigheten gentemot meningsmotståndare nådde ett nytt lågvattenmärke vid Eidfestivalen i Malmö.

Alla som har arrangerat barnkalas och skolavslutningar vet vad jag talar om: någon gång ska påsarna med ballonger hanteras. Men för att få till den där luftigt färgglada känslan av enkel festlighet som bara uppblåsta ballonger kan förmedla, särskilt hos barn, måste man övervinna ett par obehagligheter.

Då hoppar jag medvetet över den obehaglighet som den statliga utredningen om hållbara plastmaterial skrev om i sin delredovisning 2017. Där fick man nämligen överraskande veta att ballonger är ett av de tio vanligaste skräpföremålen i norra Nordsjön. Men eftersom ballonger inte är av gummi och inte av plast, utan av latex, föll de mellan stolarna i det internationella miljöarbetet. Utredningen föreslog att ballonger trots det skulle inkluderas som ett plastskräpföremål.

Min första olustkänsla handlar i stället om yrsel. Fem ballonger brukar jag klara ganska bra, men sedan kommer den. För att fylla tio medelstora ballonger krävs cirka 350 liter luft och eftersom varje medeldjup in- och utblåsning fyller på med ungefär 2 liter är ju svindel att förvänta sigefter en sådan hyperventilering.

Och man måste också hantera det obehagliga i att ha ett onormalt lufttryck så nära munnen, ett som kan få ballongen att brisera när man minst anar det. När det väl sker är ljudet obehagligt, skarpt och skrämmande. Därför andas jag allt försiktigare ju mer luft som jag fyller på. Men med det ökar antalet inblåsningar, och därmed också yrseln.

Därför tackar man inte nej till den som erbjuder sig att hjälpa till med ballongblåsningen. Att bli yra tillsammans och att dela oron för det otäcka ljudet blir en solidarisk gest av igenkännande. Det spelar ingen roll vem det är som vill hjälpa till, en gäst, ett barn, till och med gamla farmor, de skulle alla fråga.

Efter årets ramadan tog det nystartade partiet Nyans valarbete fart. Under en helg i maj deltog partiet vid Eidfestivalen i Malmö. Där fanns också andra politiska partier. Vid uppställda bord presenterades partiet med give aways och annat lockande.

Det överraskar inte att partiet Nyans fanns på plats vid en religiös festival för muslimer. Eller att det skedde i Malmö, där partiet storsatsar inför valet med sikte på ett hägrande tolvprocentsresultat, som skulle innebära en plats i riksdagen. Att Nyans budskap dominerade vid festivalen förvånar inte heller. Så skrev i alla fall en av de manliga partiarbetarna i ett inlägg på Facebook.

Det som jag reagerade på i Nyansmedarbetarens Facebookinlägg handlade om ballonger. Men inte om att hundratals Nyansballonger delades ut eller att barnen älskade dem, för så var det säkert. Jag fastnade för vad partiarbetaren skrev om partiets ballongpump.

Nyansmedarbetaren berättade nämligen att partiets uppställningsbord vid festivalen fick besök av en man. Mannen blev glad när han såg ballongpumpen och frågade om han kunde få låna den. Nyansmedarbetaren hade då i sin tur frågat vilket bord som mannen kom från och fått svaret ”Socialdemokraternas”.

Socialdemokraterna, som också deltog i festivalen, hade sitt partibord några meter bort.

Nyansmedarbetaren beskriver på Facebook hur han omedelbart svarade ”Nej. Vi lånar inte ut vår pump till er.” Han hade blivit ”helt förvånad” och tydligen funnit det ”helt otroligt” att frågan ens kunde ställas.

”De måste skämta”, resonerade han och frågade sig retoriskt om de trodde att de bara kunde dyka upp och få hjälp med att få ballonger pumpade.

Var det bara en enskild persons lite småaktiga sätt, ett osmakligt resultat av kombinationen dåligt omdöme och bra självförtroende? För det kan man ju i någon mån ha överseende med i enskilda fall. Men partiet Nyans reaktioner på medarbetarens inlägg talar för något annat.

I stort sett hela Nyans partiledning med partiledaren Mikail Yüksel i spetsen ”gillade och älskade” Nyansmedarbetarens ballongpumpsinlägg. ”Bra jobbat” skrev en av dem. ”Helt rätt”, la partiets andre vice partiordförande till.

Men står Nyans ut vad gäller politisk oginhet? Knappast.

Att ständigt kasta paj och medvetet missförstå sina meningsmotståndare är en stor del av det dagliga partipolitiska samtalet. Värst i klassen är twitterministrarna Annika Strandhäll och Morgan Johansson, som närmast dagligen sätter hela sin värdighet i pant genom att på fulast möjliga sätt ständigt vantolka sina meningsmotståndare.

Att ta till sig av det motståndaren faktiskt säger och bemöta det i sak, är tyvärr något en hel del politiker inte klarar av. För att inte tala om att dela sin ballongpump.

***

Text:

Toppbild: Magnus Hjalmarson Neideman / SvD / TT