Lyckligast vinner
Ett leende ska det vara i år. I alla fall om man är partiledare, språkrör eller en högt uppsatt talesperson i en viktig fråga. Och om valaffischerna denna sensommar avslöjar något nytt, så är det att det tycks finnas ett alldeles eget smajl för varje budskap.
Rynkfritt och perfekt förkunnar det ena att Du ska kunna lita på Sverige. Självmedvetet ackompanjerar det andra Sverige för alla, inte bara de rikaste. Triumfatoriskt och på unga människor i ljusa kläder jäser det tredje ihop med endast partinamnet. En fjärde variant strålar behärskat och manligt, med Stockholms vatten i bakgrunden, och förkunnar: Rättigheter Skyldigheter Möjligheter – lika för alla. Ett femte glimmar i statsministerns nuna, och förser hälsningen Jag vill ha ett Sverige där alla som kan jobba ska jobba med en perfekt avvägd sadistisk underton.
De är fina att se på, dessa muskelreaktioner kring munnen. Men man blir också lite förundrad. För leendena, har man noterat, verkar inte bara framkallas av egna budskap, utan också av de existentiella ödesfrågorna. I SVT:s klimatdebatt i Agenda, om vad partierna gör för att hindra planetens fortsatta uppvärmning och rädda mänskligheten från undergång, var kärva miner lika frånvarande som regnen i juli. Inte heller de för politiker vanliga valår så erkänt jobbiga tv-utfrågningarna har i år utlöst annat än en revy av glädjestrålande ansiktsuttryck. Men kanske är poängen med dessa utfrågningar inte faktavaskandet, utan att ta reda på vilken partiledare som ser gladast ut över att pressas på åtgärdspunkter och detaljer i partiprogrammet.
Man bävar för valnatten, när alla röster har räknats, och glädjen hos några kommer att bytas ut mot förstämning, eller ilska. Vackert lär det inte bli, men politiker är å andra sidan en överlevnadskraftig sort.
Som statsrådet i Bo Baldersons deckare, den godmodige och dådkraftige justitieministern, vars parti i en av böckerna förlorar regeringsmakten. Den nye statsministern ringer måndagen efter valet. Statsrådet gratulerar storsint till segern, och meddelar plikttroget att han håller på att städa ur sitt skrivbord och lämna rummet. Men det behöver han förstås inte. »Om jag skulle kunna tänka mej att sitta kvar? Som statsråd för oppositionen då? Jaså, för att markera kontinuiteten. […] Vilket parti ska jag företräda? Opolitisk, jaha. Annars skulle jag kunna företräda dom olika partierna en vecka i taget … Nej, jag förstår, opraktiskt med hänsyn till propositionsarbetet och riksdagsdebatterna … Ska jag ha några särskilda åsikter? Jaså inte, nej det hade jag ju inte förut heller. […] Inte några uttalanden i några frågor alls.«
Att ett sådant liv erbjuder idel leenden är lätt att förstå. Men om de muntra minerna i grund och botten inte är politikernas egen idé, utan något som partistrateger och pr-folk sagt att de ska visa upp för att få oss glada? I en affärsrapport med titeln »Better business world wide – The smiling report 2018« läser man att leendena ökar i hela världen, och att de högsta poängen för leenden uppmättes »inom industrierna Fritid och offentlig sektor och Hälsa och skönhet«. Rapportens kliniska nyspråk leder tankarna till Karin Boyes världsstat i romanen »Kallocain«, där den personliga lyckan är påbjuden, och ska delas med alla. Där samhällets enda problem är de inte tillräckligt leende, de som ser ut att hålla på sina hemligheter, fångna i ett slags fångparadox: de kan ännu se och dras till det mänskliga, i sig själva och andra, men samtidigt förakta och skrämmas av det.
Men det där är alltså bara i en gammal roman. I den verkliga världen ler en kristdemokrat med ansat käkbensskägg på en affisch med parollen Böneutrop Nej tack. Man famlar efter en tanke men hittar bara en: Keep smajling!
