Quinnorollen är för de privilegierade

Det är bara riktigt, riktigt privilegierade som kan kosta på sig att drömma om att åter bli quinna.

Har ni märkt en sak? Det är ok att säga att man är rädd för – vissa – kvinnor. Det placerar sagespersonen i en lite spännande position. Ohh, rädd för en kvinna, typ. Säger man att man är rädd för en man verkar man bara dum i huvudet.

Så vad är det som gör att ständigt nya generationer kvinnor måste uppfinna sin könsidentitet, som om historien inte fanns? Det verkar ofta börja som en sorts yrvaken känsla av att man inte vill vara som andra tycker att kvinnor ”ska” vara. Sen följer ett sökande efter kvinnlighet. Måste man vilja hänga runt med ett gäng tjejer och vara eniga om allt? Eller ense om det mesta då? Vad ÄR det att vara kvinna?

Eftersom svaret på den frågan, faktiskt, inte står att finna hittar man gärna andra skyldiga till läget man hamnat i.

Feminism till exempel. Är feminism som … att vara som en kvinna, en riktig quinna? Eller är feminist, att vara som en man? Någonstans här blir det svårt. Om man inte vill ha långa kjolar och amma i åratal, så kanske man i själva verket är en ”daddy’s girl”, som det hette för en generation sen. Nu heter det ”pick me-girl” och betyder en svikartjej, nån som hellre väljer att uppskattas av det motsatta könet.

Det motsatta könet? Vad ska vi göra med Marine Le Pen? Drottning Elizabeth? Hemvärnskvinnor på Gotland? Stridande kvinnor i Ukraina? Är det daddy’s girls som har kväst sina naturliga instinkter?

Tänk att det ska vara så jävla besvärligt att låta kvinnor vara precis som de själva vill vara. När jag slår upp Betty Friedans Den kvinnliga mystiken, som kostade 16,50 år 1968 och har mammas signatur på försättsbladet, visar det sig att jag aldrig läst den. Vem vet vad som står i den?

Det står att det är lite konstigt att kvinnan i Amerika förväntades leva som könsvarelse och ge upp sin individualitet. Ja, ni förstår, Betty frågade bara om det var riktigt nödvändigt att måla upp hemmafrulivet som det enda riktiga livet för en kvinna. Hon citerade också professor A. H. Maslow som gjort en undersökning vars resultat redan då visade det alla vet. Vissa kvinnor och män har mer gemensamt med varandra, än med dem av samma kön. Vilket inte gör dem mindre manliga eller kvinnliga, bara mer individualistiska.

Det kanske är där skon klämmer. Alltid retar det någon när folk inte bryr sig om manlig och kvinnlig gruppmystik, sånt verkar så nonchalant på något vis.

Men kanske det är olidligt självupptaget att ständigt könsskåda? Jag, mig och mitt kön… jag känner mig så kvinnlig när jag ammar, går på blomsteräng, säger upp mig från jobbet? Och handen på hjärtat, varför ska kvinnor behöva bry sig om vem som styr politiken?

Allra mest märkligt blir det när just högutbildade kvinnor har lust att flirta sig tillbaka. För det fanns en tid utan högre utbildning för kvinnor. Och hur snygg är den hälsningen till exempelvis kvinnorna i Afghanistan? Strunt i skola, burka är skönt… glöm inte att det viktiga är att du är kvinna.

Det är bara riktigt, riktigt privilegierade som kan kosta på sig att drömma om att åter bli quinna. Good luck, gnäll inte sen om det börjar kännas futtigt. Det vore såå tjejjigt.

***

Läs fler krönikor av Susanna Popova:

Text:

Toppbild: Jonathan Borba