V ser rasism överallt utom i de egna leden

Under valrörelsen har Expressens Inas Hamdan avslöjat den ena vänsterpartisten efter den andra. Hamas-hyllningar. Antisemitiska inlägg. Terrorsympatier. Förintelseförminskning. Och kandidater som strukits från vallistorna på löpande band.

Vid det här laget är frågan inte hur de kunde slinka igenom, utan varför Vänsterpartiet fortfarande inte vill göra upp med partikulturen som gång på gång släpper fram dem. Och när samma typ av kandidater återkommer år efter år undrar man inte längre vilka de är, utan varför de känner sig så hemma där.

En del av svaret finns i Västerpartiets märkliga relation till Mellanöstern. Under lång tid har regionens konflikter behandlats som en förlängning av svensk inrikespolitik. I Helsingborg gick partiet så långt att det slöt en överenskommelse med PLO-nära organisationer om att personer ur palestinarörelsen skulle få plats på kommunlistan. Vad palestinska fraktioner har med äldreomsorg, förskolor och individnämnder i nordvästra Skåne att göra är långt ifrån begripligt.

Men förklaringen finns också i partiets avsky för framgång och i förlängningen därmed i synen på människor. Vänsterpartiets intersektionella logik placerar in människor i en förutbestämd hierarki av förövare, misslyckade, offer. De senare är de genuint skyddsvärda.

Partiets antirasism bedömer inte handlingar utan avsändarnas identitet. De som är framgångsrika och lyckosamma får bära skulden för sådant de aldrig gjort, medan andra slipper ta ansvar för sådant de faktiskt sagt. För en jude som möter antisemitism från en arab eller för en homosexuell som trakasseras av en muslim blir den intersektionella modellens begränsningar snabbt uppenbara. Deras erfarenheter passar helt enkelt inte in i partiets världsbild, där offer och förövare fördelats redan på förhand.

De ideologiska skygglapparna blir närmast komiska i Vänsterpartiet Malmös handbok mot rasism. Där ägnas stort utrymme åt begrepp som vithetsnorm, vit skörhet och vit överhöghet. Däremot verkar författarna ha förlagt kapitlen om arabisk antisemitism och all annan rasism som inte utgår från den vite mannen.

Resultatet blir därför inte en handbok för att förstå rasism, utan en manual för att känna igen en mycket specifik typ av rasist. Och när man på förhand bestämt hur den rasisten ska se ut, är det kanske inte så konstigt att man gång på gång placerar judehatare på vallistorna.

Ironiskt nog medverkar den tidigare Malmöpolitikern Orwa Kadoura i handboken med några antirasistiska tankar. Alltså samme Kadoura som senare tvingades lämna partiet efter att ha hyllat Hamas terrorattack den 7 oktober och för att ha spridit antisemitism. Än mer talande var kanske reaktionen när han avpolletterades. Malmöavdelningen rusade ut till hans försvar och utryckte stor sorg för avhoppet. Där finns problemets kärna.

Efter Expressens avslöjanden bortförklarade Nooshi Dadgostar antisemitismen inom de egna leden med ”folkmordet på palestinier”. Hon skulle knappast förklara hat mot muslimer med islamistisk terrorism eller utbrett förtryck i muslimska länder. Och inte heller rasism mot svarta med blodiga klankonflikter i afrikanska länder. Men när det gäller judar tycks andra regler gälla för Vänsterpartiet. I den intersektionella offerhierarkin hamnar judar ofta på fel sida av analysen.

De ses inte främst som en utsatt minoritet utan som outhärdliga representanter för just de framgångsrika och lyckosamma, en grupp med makt och privilegier. Det gör att antisemitism lättare relativiseras, förklaras bort eller rent av accepteras.

I Helsingborg lämnade en vänsterpartistisk fullmäktigeledamot nyligen partiet i protest mot att kandidater med antisemitiska och extrema åsikter fått lämna sina uppdrag. Hennes vrede riktade sig mot granskningen och inte mot ledamöternas rasism och antisemitism – för henne var i stället granskningen rasism.

Återigen trumfade den förutbestämda platsen i offerhierarkin det som faktiskt sagts och gjorts. Så länge Vänsterpartiet föraktar framgång och håller fast vid offerhierarkin kommer partiet att fortsätta attrahera antisemiter. För få politiska miljöer har visat en sådan förmåga att upptäcka rasism överallt, utom när den sitter uppradad i det egna mötesrummen.

***

Läs även: Politiskt halvfabrikat lockar inte till valurnan

Läs även: Hydra – hemmet jag alltid förlorar