Sverige kan bli Natos verkstad

I stället för att förslösa innovationskraften i Saab på att trycka ut Gripar kan Sverige bilda en industriell axel med Tyskland inom Nato. ”Det händer för mycket i försvarsindustrin!” utbrister en bekant i finanspressen som inte hinner skriva alla de artiklar han tänkt sig. Stora nyheter med bäring på svensk försvarsindustri har onekligen kommit slag i slag den senaste tiden.

I mitten av maj tillkännagav regeringen att Sverige ska köpa fyra mindre fregatter. Ett klokt beslut, om syftet är att skapa uthållighet i patrulleringen av Östersjön och att med understöd av landbaserade Patriotsystem neka en motståndare tillträde till området i händelse av krig. Marinchefen Johan Norlén antydde i sina kommentarer att syftet i stället kan vara att skapa en för Sverige ny typ av flotta som ska hjälpa Nato att projicera makt på världshaven. I så fall är det ett mindre klokt beslut.

I alla händelser är den stora skrällen med fregattaffären att Sverige väljer bort Saab-Kockums (och dess brittiska partner Babcock) som tillverkare till förmån för franska Naval Group. Efter problemen med den försenade och fördyrade ubåten A–26 talar beskedet för att Saabs marina del går mot själatåget.

Återstår då Saabs kronjuvel, JAS Gripen. I slutet av förra månaden kom Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj till Stockholm och gav, tillsammans med statsminister Ulf Kristersson, sken av att den Gripenaffär som tillkännagavs i november nu var i hamn. Zelenskyj bekräftade att han vill köpa 150 Gripen E, med en första leverans om 20 flygplan. De krafter inom Saab och dess ägarsfär samt regering och opposition som vill att företaget framöver ska satsa på att sälja Gripen internationellt, som ett politiskt mer acceptabelt alternativ till amerikanska F-35, stärktes tillfälligt — tills marknaden insåg att det ännu inte finns någon ukrainsk stororder fäst på papper och Saabaktien föll stort.

Värdet på denna extremt haussade aktie, som periodvis handlats för över 700 kronor, hade förr eller senare korrigerats nedåt ändå. Gripen är när det kommer till kritan inget framtidsprojekt. Ett skäl är, att flygplanets amerikanska motor när som helst kan hållas som gisslan av Trumpadministrationen i Washington DC; en risk som ökar om Kanada, som det nu är tal om, väljer Gripen framför eller tillsammans med F-35 och om andra länder följer efter. Förra våren trodde marknaden att just detta hade inträffat i den då aktuella Colombiaaffären. Den gången visade det sig vara ryktesspridning.

Men ett ännu viktigare skäl till att någon ny Gripen-era inte är förstående är, att flygplanet snart är föråldrad teknologi. Nästa generations stridsflyg kommer sannolikt inte att vara bemannade farkoster, utan mer eller mindre autonoma stridsledningscentraler omsvärmade av drönare. Den svenska ingenjörskonsten i all ära — och den har historiskt producerat stridsflygplan i toppklass — men det går inte att bortse ifrån, att sådana framtida avancerade system måste byggas av industrikonsortier.

I en Di-intervju nyligen öppnade tyska Airbus vd för att gå ihop med Saab om just ett sådant projekt. En invit som har blivit än mer pålitlig och relevant sedan det långvariga fransk-tyska samarbetet Future Combat Air System (FCAS) häromdagen stoppades av förbundskansler Friedrich Merz. Sålunda finns plötsligt en reell möjlighet för Sverige att inte förslösa innovationskraften i Saab på att trycka ut Gripar i några årtionden till, utan att i stället sluta en allians med Tyskland inom ramen för det förändrade Nato.

Bägge länder saknar historiska, politiska och materiella förutsättningar att dominera Nato militärt på det sätt som USA hittills har gjort; däremot skulle de tillsammans kunna bli en industriell ryggrad — ett slags ”Natos verkstad” för bland annat nytt stridsflyg. På så sätt skulle Sverige och Tyskland leverera ett värde som gör det till ett vitalt intresse för Natos övriga medlemmar att skydda dem från ett angrepp; i högre grad än om de försöker bli bäst i klassen på att leverera soldater och materiel till olika Natoinsatser.

Industriell oumbärlighet kan kort sagt visa sig vara en viktigare källa till inflytande och säkerhet än militär aktivism. För Sveriges del finns det dock ett problem: vi har bestämt oss för att fasa ut den så kallade Helikopter 14, som bland andra Airbus står bakom, ur Försvarsmakten till förmån för ytterligare inköp av amerikanska Black Hawks.

Skälet påstås vara förseningar och låg tillgänglighet på helikoptrarna. Men Sverige har självt begärt kostsamma ombyggnationer, enligt uppgift för att man ska kunna stå upp och operera i kabinen, vilket sällan är tillrådligt. Finland har samma helikopter men dras inte på samma sätt med dessa problem, delvis eftersom det finska försvarsföretaget Patria haft en viktig roll i både monteringen och skötseln av farkosterna. I Sverige uppfattas Försvarets materielverk, FMV, lägga en långsam byråkratisk hand över processerna för inköp och vård.

Beslutet om Helikopter 14 förefaller överspelat redan mot bakgrund av USA:s pågående reträtt från Europa, som bland annat omfattar en tredjedel av de amerikanska stridsflygplanen här. Men nu kan det dessutom stå i vägen för ett fruktbart samgående mellan svensk och tysk försvarsindustri. Om detta hinder kan lösas ut ligger vägen öppen för Sverige att inta sin givna ingenjörsroll i Nato.

Johan Wennström är gästforskare vid Försvarshögskolan och säkerhetspolitisk medarbetare i Fokus.

***

Läs även: Är det en slump att Zlatan umgås med Trump?

Läs även: Hon ville att man skulle tänka själv