Ta färjan till Danmark och köp öl

Varje morgon ser jag dem från fönstret. Åkdonen på kajen. De som bara står stilla. Och väntar. Närmast vattnet de stora långtradarna. DSV står det på en. NTG på en annan. På en tredje TK. Postnord på en fjärde.    

I mittenfilerna tronar husbilarna. Vita allihop. Och närmast den fyrfiliga motorleden personbilarna. Duvblå varenda en.   

Alla väntar på att få köra ombord. Upp på den långa blå rampen. In i det stora vita ro-ro-färjan. Ut på havet.  

Till Danmark. 

Jag har sett denna stillastående rad av bidande färdmedel strax före klockan åtta varje morgon, dag ut och dag in i tjugotre år och aldrig grubblat över trägenheten i detta köande. Men den framträder tydligast i kontrast till den ständigt pågående rörelsen omkring: cyklisterna som störtar ner för backen, joggarna nere vid Amerikahuset, grävskoporna på parkeringsplatserna som ska rivas upp för att bereda plats åt parkeringshus. Kranen som ännu vajar ovanför den nya skyskrapan.  

Och till de små pilande ljusblå färjorna till och från Lindholmen, Eriksberg, Klippan, Stenpiren, och Lilla Bommen. Till segelbåtana utan segel som på motor sakta puttrar hemåt. Till flaggorna som fladdrar mot stan. Till vinden som alltid kommer från väster.  

Allt är igång utanför morgonfönstret.  

Mest av allt det som står still är längtan att få tura över Skagerack, kliva av i Danmark och bunkra öl. Kliva på båten igen. 

Jag går in i köket och dricker kaffe, går tillbaka till fönstret. Spårvagnar möter varandra mitt i gatan. En kvinna med en stor motspänstig hund kommer ryckigt släntrande ner för en backe. En grön och en gul kajak glider fram. Köerna till Danmark står stilla.  

Vad gör man i ett sådant läge? Man tar förstås fram Albert Camus. Jag försöker minnas något han skrev i Myten om Sisyfos. Jag famlar i mitt huvud efter något som jag trodde att jag hade strukit under. Jag var säker på att det var i början. Men vare sig där eller någon annanstans hade jag markerat ett enda ord. Jag bläddrade vidare. På sidan 94 hittade jag det. Camus resonerade om det faktum att alla Dostojevskijs hjältar frågar efter livets mening. ”Därigenom är de moderna: de är inte rädda för det löjliga. Det som skiljer den klassiska livskänslan från den moderna är att den förra näres av moraliska problem och den senare av metafysiska”. 

Enligt Camus var det lättare att vara människa under den klassiska livskänslan. Lättare att brottas med frågan om rätt och fel under sin livsbana, än med frågan om meningen med livet. 

Jag insåg att Camus hade missat Masthuggskajen.  

Vitsen med tillvaron verkar när allt kommer kring vara en ganska lätt sak.  

Jag klev på båten till Danmark. Gick av i Fredrikshamn. In på snabbköpet. Köpte öl i massor. Aldrig förut hade jag köpt så mycket. Jag spände fast flaken på rullkärror. Vaktade dem på hemresan och läste en tio år gammal bok av Kofi Annan. Jag hade fått den av min son. Den värld Kofi beskrev var annorlunda. Försiktigt hoppfull var FN:s förre generalsekreterare. Men alla spår till det osäkra nuet fanns utlagda i hans berättelse.  

Jag klev av båten och rullade hem ölflaken. Nästa morgon stod jag vid fönstret igen. Vinden var stilla. Flaggorna slokade. Jag kokade mitt kaffe. Därnere såg jag kön av fordon. Den var lång och började röra sig.

***

Läs även: Regnar det? Titta på Casablanca

Läs även: Familjen Mann var inte som alla andra