”Trustorhärvan” är en dokumentär i världsklass

När Trustorhärvan briserade i slutet av oktober 1997 arbetade jag på Rapportredaktionen, och jag minns tydligt hela kabinettet av märkliga figurer som var inblandade i det som har beskrivits som en av de största ekonomiska svindlerierna i svensk historia. Där fanns de två svenska ”glidarna” Thomas Jisander och Peter Mattsson, den excentriske brittiske aristokraten Jonathan Guinness, Lord Moyne, med sitt vita, yviga hår, och en märklig figur från Nya Zeeland vid namn Lindsay Smallbone.

Överst i denna Jönssonligan-pyramid fanns den närmast mytiske Joachim Posener, som såg ut som en 25-åring med lockigt hår, plufsiga kinder och 80-talsglasögon.

Det var dessa herrar som tillsammans hade lyckats plundra investmentbolaget Trustor genom att köpa företaget med företagets egna pengar.

Det har gått nästan 30 år sedan dess, men de svartvita bilderna av de inblandade har för alltid etsat sig fast i minnet. Att nu, 2026, äntligen få se hur Joachim Posener ser ut är därför något alldeles speciellt. Bättre ”selling point” för en dokumentär får man leta efter.

Med den här dokumentären kliver Karin af Klintberg upp på den allra översta prispallen bland Sveriges främsta dokumentärfilmare. Det här är nämligen det bästa jag har sett i genren på många år.

Det är inte bara det att Joachim Posener för första gången träder fram och berättar sin version av vad som verkligen hände. Nu möter vi honom som en grånad 62-åring, betydligt smalare och utan vare sig det lockiga håret eller 80-talsglasögonen. Dokumentären rymmer också många innehållsrika sidoberättelser om vad som hände med de andra figurerna runt omkring honom.

Det är genuint skickligt och välgjort. Berättartekniskt är det i världsklass. Man skrattar högt många gånger åt den hale Thomas Jisander, som verkar ha fortsatt sitt till synes sorglösa jetsetliv i Monaco, med Versace-sängkläder och dyra champagneflaskor, samtidigt som hans lägenhet ändå ser ganska liten och ordinär ut – även om utsikten är fin.

Det livsöde som griper tag allra mest är dock Richard Djursén. Han var marionettfiguren som Posener placerade på Trustors Stockholmskontor. Djursén fick basa över fint kontor med egna visitkort och nyinköpt fax, men var ändå någon sorts springpojke i denna ”dirty business” – vilket en bolagsplundring i hundramiljonklassen trots allt är.

I dag är Richard Djursén en 55-åring som bor stort och fint och har pool. Efter Trustorhärvan hade han emellertid förlorat allt och hamnat i en hyresrätt i Hägersten. Där satt han, enligt sin egen berättelse i dokumentären, och planerade att mörda en annan person med anknytning till härvan: Björn Björnsson, mannen som hade fått uppgiften att reda upp hela soppan.

Slutet är obetalbart.

Även om man som tittare ställer sig frågan hur mycket av personernas berättelser som egentligen är sanning och hur mycket som är efterhandskonstruktioner, så är det här är dokumentärberättande när den är som allra bäst.

Hatten av för Karin af Klintberg!

***

Läs även: Från ”Lära för livet” till ”Klass 9 A” – så har bilden av skolan förändrats

Läs även: Augustis bästa serier: Spioner, rockikoner och galne Larry