Varför ska man ta sig till München?

Ja, man kan åka ner och sen kanske ställa sig på Marienplatz och med bruten nacke glo på det urgamla klockspelet i rådhuset. Eller så kan man under just denna årstid gå på Oktoberfest på Theresienwiese och där kliva in i något av de massivt stora öltälten och äta grillad kyckling och dricka öl ur stora literstop. Och sen lite grann förundras över en fest som är så massivt stor att hela ordet party får en fullkomligt ny innebörd.   

Vill man inget av detta så kan man just nu och fram till februari gå på stadens Kunsthalle och se utställningen Mythos Spanien. Det är en nackvridare, fast med lite andra förtecken. Det är en fest för den som alltid törstar.  

Inget av allt detta beror på lokalerna. Namnet Kunsthalle säger allt. Inget beror heller på hängningen av tavlorna. Den är högst traditionell. Nej, allt beror på konstnären och på hans motiv. Och, förstås, på hans enorma skicklighet och sensibilitet.  

Konstnären hette Ignacio Zuloaga. Aldrig hört namnet? Det har sina givna orsaker.  

Den främsta av dessa är att Zuloaga gick ner sig i Francoträsket under det spanska inbördeskriget. Han målade hyllande porträtt av Franco och hans nära allierade. Zuloagas självporträtt prydde senare också de spanska femhundrapesetassedlarna som trycktes 1954. Vartill kommer att Franco skänkte tre av hans målningar till Hitler år 1939. 

Mer än så behövs inte för att en man ska landa bakom glömskans järnridå. Zuloaga dog 1945. Under de första decennierna av seklet var han berömd i Europa, beundrad av Poeten Rilke och vän med såna som Manet, Gauguin och Toulouse-Lautrec. Bara två av Zuloagas målningar finns i dag i publika samlingar i Tyskland. Det borde vara annorlunda. 

För det är verkligt fina målningar som hänger i Kunsthalle. Den sarkastiskt sinnade säger då genast att Zuloaga är grisfesternas egen målare. Hans motiv är ofta förförisk flamenco, sorgsna zigenare, stolta tjurfäktare. Spansk landsbygd. Prostituerade. Det handlar såtillvida om "det svarta Spanien" som uttrycket säger. Lägg därtill lite smådiffus katolsk mysticism och bilden förefaller klar.  

Tror man kanske. 

För det finns också en annan berättelse som gnager där under ytan. Zuloaga tillhörde den så kallade 98-generationen  i Spanien. Förlusten av Filippinerna och Kuba i slutet av 1800-talet ledde till en identitetskris och tvingade fram nya tankar kring ett gammalt Spanien. Vissa av nittioåttorna tog fasta på behovet av en ny väg framåt, av omvälvning och revolution. Andra återigen, som Ignacio Zuloaga, öppnade dörrar till det förflutna, till ett slags ursprungligt Spanien. Ett föreställt Spanien. 

Bland de spanska 98:orna fanns filosoferna Jose Ortega y Gasset och Miguel de Unamuno. Båda satt modell för Zuloaga och nu hänger de i Kunsthalle, i ett slags hyperrealistiska varianter. Och får du nu för dig att googla lite grann så börja då exempelvis med målningen "Picador Gitano" från 1903 som till vardags hänger i Museo de Bellas Artes de Bilbao. Den säger mycket av det som behöver sägas om Zuloaga och hans konst. En konst som också handlar om de svaga och de utstötta, om alla de som avviker. 

En gång för mycket länge sen gick jag på Tate Gallery i London. Där fick jag lära mig att de centrala elementen i den brittiske konstnären J.M.W. Turners målningar är "light, movement and the vulnerability of man". Det där har av någon anledning fastnat i minnet.  

På sätt och vis representerar Zuloaga motsatsen till Turner. Hans porträtt är rätt statiska, låsta i ögonblicket, och sårbarheten förefaller individuell, verkligen inte kollektiv. Fast ljuset har de båda ändå gemensamt. Turners skummande blågrå havsbilder mot Zuloagas spanska landsbygd, en blandning av gult, rött och grått.  

Är det en tillfällighet att Mythos Spanien nu visas i det CSU-dominerade München, i det konservativt sydtyska Bayern? Det tror jag inte. På Oktoberfest går männen klädda i Lederhosen och kvinnorna i dirndlklänningar. Det är lite smått komiskt men det är också lite vackert och det är kanske så som det en gång var. Jag menar Mythos Deutschland, alltså. 

(”Mythos Spanien”, Kunsthalle, München, 15.9.2023-2.4.2024)

***

Läs även: Man måste bli biten sönder och samman för att bli trodd

Läs även: Lycka till med att ID-märka alla katter