Varför undviker medierna de pro-palestinska demonstrationerna?
Det är djupt obehagligt när medierna väljer tystnaden framför att skriva om de tusentals demonstranter som kräver Israels utplånande.
Toppbild: TT
Hur kommer det sig att svenska medier har slutat att bevaka demonstrationer? För inte så länge sedan räckte det att man tände en cigarett en aning för nära en Koran, för att både kvällspress och public service skulle rycka ut med teleobjektiv och en panel analyserande ledarskribenter. Nu kan tusentals demonstranter korka igen Stockholms innerstad, bränna israeliska flaggor och kräva Israels utplånande, utan att det skrivs mer än någon enstaka rad på undanskymd plats. Om ens det.
Hur, exakt, gick den samordningen till?
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det är, förstås, åtminstone delvis en fråga som borde kunna besvaras med rena fakta. Är det till exempel så att Säpo uppmanat medierna att ligga lågt? Finns det tecken på att inflytelseagenter – i Storbritannien talas det om iranska sådana – ligger bakom protesterna? Riskerar man att spela främmande makt i händerna?
Ingen aning. Fokus har inte fått höra något sådant. Kanske är vi för obetydliga, eller för hopplösa.
Rör det sig om ett privat branschinitiativ? Har chefredaktörer och ansvariga utgivare talat sig samman och kommit överens om att i möjligaste mån försöka ignorera marscherandet och skallen mot ”sionisterna”? I så fall varför? Är det på grund av att demonstranterna – att döma av bilder i sociala medier – mestadels har sin bakgrund i Mellanöstern, Nordafrika och Somalia och att normal rapportering skulle kunna skapa etniska spänningar? Eller är det i omsorg om svenska judar, som redan är pressade? Människor som, till skillnad från demonstranterna, uppmanas att inte skylta med sin tro och i största allmänhet undvika folksamlingar?
Jag vet inte. Ingen kollega har hört av sig till oss.
Kan det vara så att varken Säpo eller branschens dirigenter är inblandade? Kan det helt enkelt vara ett av de där svenska kollektiva besluten som sker utan diskussion, men ändå i perfekt koordination, ungefär som när en flock starar byter riktning?
Kanske, men jag tvivlar. När public service, de stora morgontidningarna och båda kvällstidningarna – inklusive Expressen, som på senare år tänjt de publicistiska ramarna och argumenterat väl för det – samtidigt tittar åt ett annat håll, räcker den svenska anpassningstelepatin inte riktigt som förklaring.
Det finns inget att skriva, om inte något alldeles särskilt händer på demonstrationerna, är svaret jag får av en bekant på stor tidning. Verkligen? Inget att skriva om, när Sergels Torg redan för tre veckor sedan fylldes av människor som skrek hotfulla slagord och fick sällskap av nynazister? Efter ett par dagar uppmärksammades just den demonstrationen, på grund av att en av talarna hade likställt svensk socialtjänst och LVU med Hamas kidnappningar. Men det skedde först ett par dagar senare, som en eftertanke.
Återigen: varför?
Är det just erfarenheterna av LVU-kampanjen som spökar? Flera personer som drev den förtals- och missinformationskampanjen är nu djupt inblandade i de här demonstrationerna. De riktar sig till ungefär samma grupper, vid sidan av Göran Greider, Aron Etzler, Kajsa Ekis Ekman och en del andra vänstermänniskor som ansluter. Eller finns det andra skakande uppgifter? Riskerar även vi en blodig pogrom om inte medierna gjuter olja på vågorna?
Som sagt: jag vet inte. De få svar jag får går ut på att inget är konstigt. Jag inbillar mig bara.
Låt oss hoppas det. För det är, som vanligt, djupt obehagligt när medierna väljer tystnaden.
***
