Vilka är egentligen totalitära – politikerna eller arkitekterna?

För arkitekter är det ett övergrepp när ”pöbeln” inkräktar på deras frihet att utforma byggnader, bara för att vi måste leva med resultatet.

I början av förra året fick Göteborgs politiker för sig att de hade något att säga till om vad gäller stadens utseende. En ny konstnärlig fakultet för Göteborgs universitet ska byggas vid Götaplatsen. Arkitektfirman Tham och Videgård vann tävlingen med ett förslag som påminner om sex lastpallar travade på varandra.

Låt oss inte fastna där, för estetik på den här nivån kräver väldigt mycket spaltutrymme. Det är faktiskt alldeles möjligt att se referenser till klassisk arkitektur i Nya Konst, som byggnaden heter – mer om det om ett tag. En oförvitlig algoritm har säkert räknat fram de harmoniska proportionerna. Men det är, trots allt, ett typiskt exempel på de staplade lådor med spridda hål som moderna arkitekter är så förtjusta i.

Sossarnas gruppledare i Göteborgs kommunfullmäktige är byggnadssnickaren Jonas Attenius. Han är trött på ”modernistiskt formspråk” och vill ”väga upp vågskålen för den traditionella arkitekturen”. Därför tog han fram ett alternativt förslag till Nya Konst, när beslutet skulle fattas förra våren.

Vi ska, som sagt, inte fastna i det estetiska. Attenius alternativfasad andas tjugotalsklassicism, någonstans mellan postkontor och skola. Man trillar inte av stolen, direkt.

Attenius har gjort liknande utspel tidigare, om nybyggnation på Skeppsbron vid Göta Älv, renoveringar av miljonprogram, och annat. Varje gång har arkitekterna skrikit som försmådda vildvittror. För arkitekter kan inte acceptera ”pöbelstyre”, som ledamoten i Sveriges arkitekter, Per Bornstein, formulerade det när någon luftade tanken att medborgare skulle få vara med och besluta om sin närmiljö.

”Göteborgs politiker – liksom Trump – vill styra kulturellt innehåll” skrev arkitekten Mikael Frej och förklarade: ”Politikerna ska se till att Skeppsbron bebyggs, men bör inte beblanda sig med frågan om hur det ska se ut.” Formuleringen är självklar för arkitekter, men förbryllar nog en hel del medborgare, som trott att det är just den sortens gemensamma frågor som politiker ska ägna sig åt. Göteborgs stadsarkitekt, Björn Siesjö, kallar Attenius intresse för arkitekturen i den stad som han är med och styr ”fullständigt ogenomtänkt populism som faktiskt flirtar med totalitära tankar”.

Arkitekter har alltid nära till hands att kalla politiker som har synpunkter på arkitektur kryptonazister. Det enda demokratiskt försvarbara är att experter – de utbildade arkitekterna – beslutar om sina lådor utan inblandning av pöbeln och dess representanter.

Nya Konst ska nu uppföras enligt arkitekternas plan.

Det finns många intressanta trådar här. Till exempel: hur många har förstått att arkitekter betraktar byggnader i vår offentlighet på samma sätt som en författare betraktar sin roman, eller en konstnär sin oljemålning? Arkitekter är konstnärer och att inkräkta på deras frihet att skapa, bara för att vi måste leva med deras byggnader, är ett övergrepp. En politiker med synpunkter på stadsmiljön kunde lika gärna tända ett bokbål.

Och så skräcken för historien. Typiska arkitekter menar att klassicerande, traditionell arkitektur är kopplad till totalitära, fascistiska värderingar. Den övertygelsen bottnar i modernisternas längtan att skapa en ny människa. Historien var för dem en stinkande reaktionär skräphög. Den nya människan måste börja från noll.

Där, någonstans, har arkitekterna som skrå fastnat. Att var och varannan modernist var vänstertotalitär spelar ingen roll. Och egentligen inte heller vad de byggnader som de ritar faktiskt påminner om.

Jag lovade ju att vi skulle komma tillbaka till den klassiska kopplingen: Nya Konst är inte fullt lika snygg, men påminner mest av allt om Palazzo della Civiltà Italiana, Den italienska civilisationens palats, i EUR, utanför Rom (se toppbilden).

Det var il duce del fascismo, Benito Mussolini, som byggde det.

***

Läs även: Skyskrapor – ett tecken på hybris

Text:

Toppbild: Andrew Medichini / AP