Vuxenhet har blivit en moralisk defekt

Mowgli hade det enklare. Vargar ägnar förhållandevis lite tid åt intersektionell normkritik.

Det var någonstans när vuxna människor började tala om sina »vuxenpoäng« som det borde ha varit tydligt att vi tappat greppet. Ingen vuxen människa räknar ju »vuxenpoäng«. Bara barnrumpor ägnar sig åt sådant larv.

Hela idén med vuxenpoäng var att vuxna människor är losers. Löjliga, förtamade versioner av de autentiska, vilda ungdomar som de en gång varit. Det var egentligen inget vuxenpoängsgenerationen hade hittat på. De hade ärvt det av sina föräldrar, fyrtiotalisterna, men när skammen över att bli vuxen traderades från en generation till en annan, fördjupades och förädlades den. Det är sådant vi har universitet till.

Därför är vi där vi är i dag. Att vara vuxen är inte längre bara genant, även om det är det också. Att vara vuxen är att bära på en strukturell och kulturell skuld. Varje vuxen människa är av nödvändighet representant för en repressiv, diskriminerande och reaktionär maktordning.

Det är förstås det här saken handlar om när halva Sveriges tyckartrupper drar ut i strid mot att en friskola har regler för hur eleverna får klä sig. Att Engelska skolan inte tillåter alltför korta kjolar är »äckligt«, »sexistiskt« och »strider mot grundlagen«, lyder några omdömen.

Att vara vuxen, på den tiden då det inte ansågs som en moralisk defekt, innebar annars att man hade ett särskilt ansvar för dem som inte var vuxna. Det ansvaret bestod till stor del just i att sätta gränser och förmedla normer till de yngre. Att uppfostra dem. I det ingick allt möjligt. Inklusive att lära dem hur man klär sig för olika tillfällen.

Nej, man går inte på begravning i bikini.

Nej, bar överkropp går bra på stranden, men inte en tisdag i plugget.

I vuxnas uppdrag ingick att lära yngre att hur man kommunicerar inte bara handlar om vad man själv känner, tycker och vill. Att kommunicera är en social process. Därför måste man vara medveten om hur andra människor uppfattar det man säger, det man gör och – för det är ett sätt att kommunicera – hur man klär sig.

Vill man inte bli uppfattad som en blivande kåkfarare, är det oklokt att se ut som en.

Vill man inte uppfattas som en gatuprostituerad är det dumt att anamma den klädstilen.

Den yngre generationens roll var att tjura över reglerna och hitta på sätt att kringgå dem. Det fungerade utmärkt. Men så är det förstås inte längre.

Kjollängdsbråket handlar inte om hederskultur. Det saken handlar om är att den nya vuxenheten – den som började räkna vuxenpoäng för ett par decennier sedan och sedan skaffade sig ett teoretiskt ramverk för att beskriva skammen av att vara vuxen – tar avstånd från sitt traditionella ansvar. Vuxnas uppgift är nu att till varje pris undvika att överföra några normer till unga, annat än normen att alla normer måste ifrågasättas. Vuxnas uppgift är att lära unga att det inte finns något som äldre generationer kan erbjuda, värt att ta emot. Inget fast och stadigt. Allt är upp till dem själva, från hur de klär sig till vilket kön de tycker sig ha.

Det betyder inte att all uppfostran kastats överbord. Men de som ska uppfostras är nu i stället vuxna människor som inte har vett att skämmas för sin vuxenhet. De som fortfarande envisas med att ställa upp regler för barn och inte drar sig för att reproducera normer av olika slag.

OK, boomer?

Det är det här debatten om klädreglerna på Engelska skolan handlar om: den ideologiska kampen för att unga människor ska få ha dåligt omdöme i fred. Kampen för att de ska lämnas ensamma, utan normer, så att de kan skapa ohämmade identiteter och förbli ädla vildar. Strävan efter att skapa en värld av normkritiska Peter Pan, evigt och normlöst unga.

De skulle ha det lättare om de uppfostrades av vargar.

***

Vi vågar påstå att vi har Sveriges bästa stall av återkommande kolumnister. Köp din prenumeration på Fokus här, så missar du ingen.

Text:

Toppbild: Hasse Holmberg / TT / Malin Hoelstad/SvD/TT