Makten har aldrig tyckt att vi ska ha det roligt
Det är inte bara dansbanden som beskattats av svenska politiker. Redan på 1940-talet gjorde artisterna Nils Poppe och Gustav Wally uppror mot statlig klåfingrighet.
Ebba Busch tog villigt en svängom framför fotograferna när hon besökte Dansbandsveckan i Malung i somras. Näringsministerns ärende var främst att påminna om att den gamla surdegen om sänkt dansbandsmoms, alltså att musikframträdanden med och utan dans ska beskattas lika, äntligen klarats av.
Svensk nöjeshistoria rymmer fler exempel på hur politiker ömsom förenklat och ömsom försvårat för kulturutövare.
När riksdagen 1896 förbjöd alkoholservering under varietéföreställningar innebar det slutet på en nöjesepok. Det var precis vad politikerna hoppats på. Varietéerna var populära i breda folklager men hade dåligt rykte i finare kretsar. Några riksdagsledamöter skred till varieténs försvar och framhöll att föreställningarna inte alls var särskilt syndfulla, men en stor majoritet klubbade igenom förbudet. Vissa etablissemang försökte kringgå förbudet genom att servera alkohol i en lokal intill, men publikintresset föll snabbt.
Senare infördes en särskild nöjesskatt som ibland tillämpades med utstuderat godtycke. Under en period försökte skattemyndigheten sig på att göra skillnad mellan å ena sidan revy (15 procent av biljettintäkterna togs då i skatt) och å andra sidan kabaré/varieté (där beskattningen var 30 procent).
Gustav Wally, som var en av landets mest framgångsrika teaterdirektörer på 1940-talet, trodde att det var revyer han satte upp på Oscarsteatern och Cirkus i huvudstaden. Det var det inte alls, upplyste en tjänsteman från skattemyndigheten som besökt en föreställning. Enligt statens uppfattning skulle en revy, till skillnad från en kabaré, innehålla en sammanhängande röd tråd. Någon sådan fanns inte i Wallyrevyn, meddelade utsänd tjänsteman.
De olika skattesatserna kan härledas flera hundra år tillbaka i tiden. Svenska staten har av tradition varit mer försiktig med att beskatta den litterära teatern. Varietéer däremot – med dess gyckel och mer simpla cirkuskonster – har ansetts förtjäna högre skatt.
En fördubblad skatt skulle bli en ekonomisk katastrof för Gustav Wally. Tillsammans med sin främsta stjärna Nils Poppe tågade Wally upp till finansminister Ernst Wigforss för att protestera, men utan framgång. Lösningen blev att Wally i återstående föreställningar fogade in två poliskonstaplar som då och då kom in och småpratade lite. Vips – en röd tråd var skapad och föreställningen kunde även i skattemyndighetens ögon betecknas som en revy.
Absurditeten minskade inte av att kollegan Karl Gerhards ungefär lika trådlösa föreställningar ett par år tidigare hade godtagits som revyer. Den ena revyn var alltså revy, den andra var det inte.
Nöjesskatten var likt dansbandsmomsen en uthållig surdeg och irriterade svenska nöjesarrangörer ända fram till 1963 då den avskaffades.
Staffan Bjerstedt är revyförfattare och aktuell med en biografi om Gustav Wally – ”Wallenbergaren som hellre ville dansa”.
Toppbild: Gustav Wally omgiven av ”primadonnorna” Gerda Ryselin, Inga Brinck, Randi Heide Steen och Carina Portnow på Teatergrillen i Stockholm 1945 .
