Från kulturkrig till transdisco i Marisols Paris
Fredrik Ekelund tar oss under några dagar med till Paris, en huvudstad av litteratur, filosofi och ungdom.
Torsdag 23 april
Till Paris igen. Så steglöst: Kastrup-Charles de Gaulle-Gare du Nord och så promenaden till mitt ”kloster”, Les Récollets, vid Gare de l’Est. Sommarväder och den rena luften förbluffar, liksom den lugna trafiken.
Installerar mig i mitt rum. Skärpa blicken, vässa sinnena, öppna sig för mer värld, annat sorl. Så ut i staden. En macka hos min bagerska som ler brett när hon ser mig. Tiden flyter men står stilla. Sedan till min cykelhandlare. Köper cykel och glider ner till Avenue Parmentier och min favvobokhandel, Les Guetteurs de Vent. Köper Camille Kouchners Immortels och det unga, filosofiska stjärnskottet Nathan Nevers senaste, Aimer Jerusalem.
Handlar Libération, Charlie Hebdo och Le Canard Enchainé och läser att Kamel Daoud dömts till tre års fängelse och 32 000 euro i böter, i Algeriet, för sin roman Ärret, den omskakande skildringen av inbördeskriget på 1990-talet. Varför? För att han brutit mot en lag som säger att man inte får tala eller skriva om det kriget. Bisarrt.
Ett glas vitt på Le Rapide de l’Est, mitt kvarters sunkigaste bar. Tre bord på uteserveringen och en sliten madame i baren. Jag ”provborrar”, som Gide skrev:
– Ni känner alla här, eller hur?
– Oui…
Jag är nyfiken på henne, hon helt onyfiken på mig. Läser i Le Canard hur Vincent Bollorékonflikten bara blir värre, den kristne, högerextreme miljardären som sparkade den populäre förläggaren Olivier Nora från Grasset med följd att 300 författare lämnade i protest, ett kulturkrig Bolloré för mot ”kokainhögern” och ”islamistvänstern”, ett krig där han likt en korsriddare ska se till att få Bardella eller Le Pen till president nästa år.
Messar Mikael Niemi och gratulerar honom till en fin filmatisering av Koka björn. Sedan hem till klostercellen för Malmö FF-Sirius, 2-3, på laptopen. Rättvist, dess värre.
Fredag 24 april
Frukost och arbete på rummet. Läser intressant intervju med filosofen Emanuele Coccia om hans bok Traité de l’amour moderne, om hur kärleken kan förändra världen. Han vill ersätta Descartes cogito ”Jag tänker, alltså finns jag” med ”Jag älskar, alltså finns jag”; får lust att läsa hans bok.
Mejlar Martin Gelin att jag är här nu ifall han vill ta en kir. Eller två.
Ut på stan, till Le Rostand, ”mitt” café sedan mer än femtio år. Faller ner i ett Alice-hål, till min franska flickvän Joëlle våren 1973 och brottningar med Derridatexter våren 1984. Blir en baguette med leverpastej och ett glas vatten. Läser i Stendhals märkliga De l’amour, det lätt komiska men ändå djupt intressanta försöket att klassificera allt som har med kärlekens känslor att göra. Ser sedan i Le Monde att Samuel Paty, historieläraren som halshöggs av en radikal islamist, ska förflyttas till Panthéon; en vacker och viktig gest.
In i Luxembourgträdgården. Dras mot schackhörnet där det blir lir mot en ung man. Han är inte dålig men jag är snäppet bättre och vinner två partier innan jag glider vidare på min cykel, tillbaka över Seine, in i Marais, till krogen Les Philosophes, där jag frågar efter Xavier Denamur, krögaren. Jag är nyfiken på hans matfilosofi och lilla krogimperium, vill intervjua honom och vi bestämmer tid om två veckor. Han är chosefri, humoristisk och lätt att prata med. Bådar gott.
Så hem för omgörning till Marisol samtidigt som frågan gnager i mig: vad gör jag här, egentligen, nu när jag ju är klar med min stora Parisbok? Levnadskonst viskar Marisol i mig. Lära mig leva, lära mig njuta av livet. Förkovra dej! Blir en fin kväll i Montmartre, på Le Nazir, innan jag avslutar med enkel middag på Bouillon Chartier ett stenkast från mitt kloster.
Lördag 25 april
Läser intervju med tre forskare bakom boken Sans eux, en dystopisk skildring av ett Frankrike 2030 som styrs av en högerextrem president och där ett franskt ICE kastar ut invandrare på löpande band, en kuslig fantasi som jag inte tror på ty mitt grundtips är att Le Havres borgmästare Édouard Philippe kommer vinna valet nästa år, på det att Frankrike fortsätter sin mittenpolitik à la Macron, liksom att vara EU-vänligt och en bastion i stödet för Ukraina.
Ut som Marisol på cykel, till Petit Palais för utställningen Visages des artistes. Blir tagen av Hélène Delprats skulpturala självporträtt men Cindy Sherman och Nathanaëlle Herbelin griper också tag med sina självporträtt som havande.
Därefter mäktig cykeltur förbi Louis Vuitton-muséet i Bois de Boulogne, genom skogen och tillbaka, längs Seine, till Bastiljen för en galette på minimal crêperia. Hem via Richard Lenoir, förbi strykjärnshuset på nr 132 där Simenon placerade kommissarie Maigret. Lyfter handen till en hälsning. Så förbi gatan där Charlie Hebdos redaktion låg och förbi Bataclan och de två terrordåden får mig att tänka på Virginie Despentes, författaren, vars uttalande efter attacken mot Charlie Hebdo fortfarande gör mig stum av vrede: ”Jag var också de där killarna som klev in med sina vapen. De som köpte sina kalasjnikovs på den svarta marknaden…”
Överallt i denna stad: Historien. Citaten. Ödena. Såren.
När jag närmar mig klostret hörs det mäktiga sorlet, glädjesorlet, från de tusentals ungdomarna längs Canal S:t Martin, det sorl som är Paris signum, ett sorl som är en enda stor hyllning till kärlekens och ungdomens huvudstad i världen.
Söndag 25 april
Köper Journal du Dimanche, JDD, för en gångs skull, Bollorés publikation. Stort, positivt reportage om Jordan Bardella, följt av en aggressiv text om de författare som bestämt sig för att lämna Grasset. Andemeningen är glasklar, att det handlar om en ”kaviarvänster”, som inte förtjänar att tas på allvar; ett kulturkrig här nu som vi hemmavid – gudskelov! – befinner oss ljusår ifrån.
Till Musée Carnavalet för en utställning om Madame de Sévigné. Känner dåligt till henne men nu får jag veta mer, att hon tillhörde det som på 1600-talet gick under begreppet ”starka kvinnor”, en sådan som vår drottning Kristina också var. Ser att de Sévigné var lite av den franska journalistikens moder, en högt aktad stilist och författare som får mig att tänka på en liknande, ”mäktig” kvinna, Madame de Staël, och får då för mig att de Sévigné kan ha varit ett föredöme för de Staël. Madame de Sévignés motto? Ett av de vackraste jag vet, Rabelais’: ”Gör vad du vill, leve den heliga friheten!”
En shawarma på Rue S:t André des Arts, därefter vidare till Le Select för en glass och en kaffe. Ögnar igenom L’Équipe och Le Parisien innan jag börjar på Devers Aimer Jérusalem. Och känner det direkt: här är en som kan skriva. Och tänka. Läsningens sav stiger i mig, den jag alltid känner när jag läser något bra. Tiden upplöses, jag försvinner och blir ett med det jag läser.
Hem vid fem. Skön cyklats och på Bd Magenta dyker det plötsligt upp en lesbisk demonstration, ett tusental ”revolterande flator”, som en av parollerna lyder. Jag stannar min cykel och gör tummen upp till dem.
Till Pigalle på kvällen. Två kir på Les Vedettes sedan några ostar på Bouillon Pigalle. Tänker transdiscot Escualita vid midnatt men känner plötsligt tröttheten välla upp i mig. Glider hemåt i den ljumma natten istället. Tänk att jag ändå blivit lite visare med åren…
Fredrik Ekelund/Marisol M är författare och aktuell med Frankrikeskildringen och dagboksromanen Paris! (Albert Bonniers förlag).
***
