Pagels leder jakten på den historiske Jesus

När Martin Scorsese spelade in sin film Kristi sista frestelse (1988) kontaktade han religionshistorikern Elaine Pagels. Knappt tio år tidigare hade hon blivit känd för sin bok De gnostiska evangelierna (1979) som för den breda publiken introducerade de berättelser om Jesus från 100-talet efter Kristus som mer eller mindre starkt avviker från Nya Testamentet och därför dömts ut som kätterska. Det som kännetecknar texter som Tomasevangeliet, Filipposevangeliet och Sanningens evangelium är att de fokuserar mer på personlig insikt som grund för tron än kyrklig auktoritet och dop, något som inte minst gjort dem lockande för den moderna individualistiska människan.

Katoliken Scorsese övervägde som ung att läsa till präst, men blev i stället en av våra främsta filmskapare. I klassiker som Taxi Driver (1976) och Tjuren från Bronx (1980) har han tillsammans med den reformerte teologiutbildade manusförfattaren Paul Schrader i ett närmast ekumeniskt projekt utforskat temat om nådens verkan i det moderna samhället.

Kristi sista frestelse bygger på greken Nikos Kazantzakis kontroversiella roman från 1955 med samma namn. Centralt i detta “evangelium” är att Jesus på korset ställs inför en sista frestelse. En ängel uppenbarar sig och erbjuder honom att i stället för att dö och uppstå som Guds son få leva ett liv som en vanlig människa. Det visar sig emellertid att det inte är någon annan än Satan som försöker förleda honom.

Pagels skriver om mötet med Scorsese i sin nya bok Jesus – ett historiskt mysterium. Det var den personliga upplevelsen av kristen tro, men också besvikelse över kyrkans snarstuckenhet som gjorde att Pagels inledde sina religionsstudier vid Harvard i mitten av 1960-talet. Då var det ingen mindre än professor Krister Stendahl, svensk luthersk teolog och senare biskop i Stockholms stift, som välkomnade den unga Pagels till utbildningen. Ivrigt förklarade hon för honom att hon ville komma åt själva “essensen” i kristendomen. Stendahl frågade henne allvarligt vad som fick henne att tro att det fanns en sådan?

Pagels berättar om de olika evangelierna, alla skrivna av anonyma författare många årtionden efter att Jesus lämnat jordelivet. Berättelserna vänder sig till olika publiker och betonar olika delar av hans ord och gärningar. Matteus framhåller Jesus som den Messias som uppfyller de gamla profeternas förutsägelser, Markus betonar handlingar och mirakler, Lukas medkänslan och solidariteten med de svaga medan Johannes ger den mest teologiskt utarbetade bilden av Jesus som Kristus, Guds son.

Jesus hör till antikens bäst dokumenterade personer, vida mer omskriven än exempelvis Alexander den store. I de samtida judiska och romerska källorna finns starka antipatier mot Jesus – han beskrivs som en galning som förleder människor in i vansinne, eller som en magiker som med djävulska krafter förtrollar sin omgivning. I de gnostiska skrifterna uppenbarar sig Jesus som en eterisk ljusgestalt som förbinder människorna med en högre andlig existens bortom materiens bojor och köttets frestelser. Tomasevangeliet (som Pagels tydligt har en förkärlek till) framställer Jesus snarast som en vishetslärare som uppmanar sina följare att söka Guds rike “inom sig”.

Pagels ägnar många ord åt mindre intressanta spekulationer kring den historiske Jesus. I rabbinska källor påstås exempelvis att hans far var en romersk soldat vid namn Pantera. Senare forskare har teoretiserat kring just den möjligheten därför att romarna använde utbrett sexuellt våld mot den kvinnliga befolkningen i det upproriska Judeen.

Nya Testamentets böcker kanoniseras först på 300-talet. Genom reformationen och översättningen till folkspråk får människor en mer personlig relation till dem. Med start hos den nederländske judiske filosofen Baruch Spinoza på 1600-talet börjar somliga betrakta Bibeln som vilken textsamling som helst. Under upplysningen föddes den historisk-kritiska läsningen som synar evangelierna och ifrågasätter det faktiska innehållet i dem. Sådana som Thomas Jefferson klippte och klistrade bland texterna för att få fram en vis och moralisk förebild i Jesus – en tradition som sedan levt vidare bland liberala teologer, som tänkt sig att man kan avmytologisera evangeliet och göra det socialt och politiskt radikalt och relevant i vår tid.

Den tyske historikern David Strauss visade under 1800-talet en fruktbar läsning av evangelierna som organiskt framvuxen mytbildning kring Jesus. Det är skrivna i “undrens tid” då gudar och odjur ännu vandrade bland människor. De fantastiska historierna och poetiska bilderna om Jesus, som omger faktiska skeenden som dop och korsfästelse, ger dessa händelser en djupare andlig mening.

Med Stendahl i minne skriver Pagels om hur många olika varianter av kristendom det blivit när tron spridit sig över världen. I vår tid får Jesus ständigt spela huvudrollen i filmer och tv-serier, i den moderna kosten har han också dokumenterats på skilda vis. Pagels skriver om hur en synnerligen katolsk Kristus syns i Salvador Dalís målningar eller hur Marc Chagall framhäver Jesus judiskhet i sina expressionistiska verk.

Man betonar olika drag av Jesus i olika kulturer och sammanhang. Den kristna tron har exempelvis både fått legitimera och förkasta det västerländska slaveriet – det fanns till och med de svarta slavar som godtog sin situation givet att de var ättlingar till Noaks förbannade son Ham. Men Pagels framhäver att Jesus betoning på hoppet i rättvisa och kärlek ständigt vinner nya anhängare. Inte sällan har han först tilltalat de utstötta, som de “oberörbara” daliterna i Indien som länge inte ens betraktades som människor av den hinduiska majoritetsbefolkningen.

Samtidigt är det i dag traditionellt betonade trosriktningar som katolska kyrkan, de ortodoxa kyrkorna och pingströrelsen som växer snabbast i världen. De starkt liberaliserade lutherska kyrkorna i väst har däremot drabbats av manfall i takt med att de försökt anpassa sig till den sekulariserade tidsandan. I dagens Sverige har vi exempelvis sett hur lösryckta bibel- och Jesuscitat används för att döma ut enskilda partiers migrationspolitik som “okristlig”.

En mer fruktbar förståelse av Jesus och evangeliet står att finna hos den svenske lutherske teologen och idéhistorikern Bengt Hägglund. Han beskrev det som att Bibeltexten är den “värld” i vilken den kristna tron lever – det är där den får sitt sammanhang och mening. Bakom motsägelser och mångtydigheter finns ett djupare meningsskapande mönster som framträder när vi läser bibeltexterna som får dem att hänga samman. Denna grundstruktur hamnar aldrig i strid med sådant som vetenskapliga eller historiska fakta, för den utgör en djupare existentiell sanning om tillvaron i vilket allt vilar.

Enligt Hägglund formulerades detta mönster med lite olika variationer i det som kallas “trosregeln”, bekännelser hos de tidigaste kristna som visar på en stark kontinuitet från Jesus lärjungar till den tidigaste kyrkan. Det är något som kyrkofadern Irenaeus (som först pekade ut de fyra evangelierna i NT som de tillförlitliga) beskriver redan på 100-talet efter Kristus. I trosregeln finner vi de bärande nämnarna för kristendomen, nämligen:

2. Han frälste människan från hennes synd genom blodet från sin ende son Jesus Kristus.

3. På den yttersta dagen återuppstår vi i våra kroppar och den återvändande Jesus dömer oss till en evig död i helvetet eller ett evigt liv i paradiset.

***

Läs även: Lena Andersson: I vårt barnsliga samhälle är det avkomman som bestämmer

Läs även: Erik Jersenius: När Geena Davis kom till Sandviken