Ink: Förlaget som ärvdes till döds

Text: Carl-Michael Edenborg

Det kom ett överraskande mail den tjugosjunde februari i år, vars innehåll var rena drömmen:

»Kära C-M, det finns efter att Inks bankkonto nu äntligen avslutats, 2,505 kr som jag enligt 24%-schablonen räknat av från intäkterna av [Det parapornografiska] manifestet. Vi skrev ju som du minns aldrig något kontrakt, därav schablonen. Vill du ge mig ett kontonr att föra över dom på?«

Mailet kom från Gabriel Itkes Sznap: den sista förläggaren på Ink bokförlag. Han var, likt en sjökapten, den sista att lämna skutan. Skutan har funnit frid, nitton efter att dess första bok föddes.

Inks historia är unik, åtminstone har inte jag hört något liknande. Så låt mig berätta:

Slutet av 90-talet var en krisperiod i förlagsbranschen som inte minst drabbade yngre, oetablerade författare. Det kom reaktioner:

Många var förbannade på att debutantutgivningen krympt: under ett år publicerade Norstedts inte en enda skönlitterär debutant. Samtidigt meddelades deras egna författare att de inte skulle räkna med att nästa manus blev antaget.

Detta drev Jan Guillou att dumpa Norstedts 1999 och starta Piratförlaget, till Norstedt-chefen Svante Weylers ilska. Så länge som miljonerna hans Hamilton-deckare berikade Norstedts med användes för litterära syften hade Guillou inga invändningar. Men när förlaget började bete sig som vilket företag som helst dog lojaliteten.

De yngre författarna rasade öven mot Författarförbundet; Ett trettiotal av dem bildade F.A.N. – Författarnas Alternativa Nätverk . Kraven var: det skulle vara lättare att bli medlem, Förbundets ledning borde avgå och förbundet föryngras.

[caption id="attachment_454781" align="alignnone" width="750"]Björn Wiman: – Willies kök var nog den första svenska romanen som delvis finansierades genom produktplacering. Björn Wiman: – Willies kök var nog den första svenska romanen som delvis finansierades genom produktplacering.[/caption]

Digitaliseringen och Internet hade gjort produktionen, distributionen och marknadsföringen av böcker billigare och enklare. Även utan en rik pappa eller kulturellt kapital kunde du bli bokförläggare och sprida litteratur av kärlek till skönheten.

1998 arbetade Niklas Darke, Björn Wiman och Aase Berg på tidskriften 90-tal (Wiman är numera DN:s kulturchef och Berg en av Sveriges mest lästa poeter). Darke berättade att hans roman Willies kök blivit refuserad av 18 förlag; Wiman, som läst manuset, tyckte att den var fantastisk och refuserna skandalösa. Aase instämde. De var helt enkelt tvungna att starta bokförlag. Darkes Willies kök kom ut 1999 och följdes samma år av två enastående verk: Paul Soares roman Det finns inga hajar i Tisaren: tjugofyra fragment och Ola Juléns diktsamling Orissa.

Marknadsföringen bestod mest av epostlistor. Men trojkan testade även radikalare tekniker. Niklas Darke skriver:

»Vi skickade recensionsex av Willies kök till kulturredaktionerna tillsammans med fula gratulationskort. När man öppnade kortet hittade man en femtiokronorssedel och en liten hälsning: 'Trevlig liten redaktion ni har där, det vore ju synd om något skulle hända med den. Ta den här slanten och recensera den medföljande romanen så ska allt gå bra ska ni se.'«

Tricket snedtände.

Darke, född 1967, är och förblir en dödsföraktande humorist. Exempelvis knyckte han rakt av av Lars Gustafssons liv i sin författarpresentation:

»Niklas Darke är född i Västerås 1936 av köpman Einar G och Margareta, född Carlsson. Fil lic i Uppsala 1961, fil dr 79. Professor i Austin, Texas.«

Börn Wiman berättar via Skype om ännu ett udda grepp:

– Willies kök var nog den första svenska romanen som delvis finansierades genom produktplacering. Niklas hade en barndomskompis med gott om pengar som drev cigarrimport. Niklas ändrade några repliker:

»Han gav mig cigarren. Jag drog ett bloss.

'Smakar det bra?'

'Inte illa.'

'Tacka för det. Den kommer ju från Cigarr-Bengtsson. Han saluför bara förstklassiga rökverk.'

Jag rökte och njöt.«

Direkt efteråt lyser firmans logga svart och chockartat från den vita boksidan.

Det är lätt att driva med en konservativ bransch där alla sneglar på alla andra; Ink-trojkan var den svenska förlagsbranschens Bröderna Marx. Humorn försvann dock vid valet av texter. Dessa fick vara hur svåra, experimentella, motiga och udda som helst: var de mästerliga och unika var det Inks plikt att ge ut dem.

Aase Berg skriver:

»Vi började ur drivkraften att vaska fram sånt som andra inte riktigt hade fattat grejen med. Vi har alla tre en jävla näsa för sånt som ligger i sin linda. [...] Vi gillade saker som andra inte omedelbart fattar är banbrytande, subtila och makalösa. Vi gillade också det språkexperimentella, men det fick inte vara sådär apatiskt och tråkseriöst som experimentell prosa och poesi ibland kan bli, vi krävde humor och/ eller desperat förtvivlan. Ola Julén slog ju knut på detta. Förtvivlan i hans dikter var så oerhörd att den övergick i tårarnas humor.«

Tre trettioåriga förläggare med föga kapital men stor vilja måste hitta på nya sätt att tillverka och sprida sina böcker: ett var att anlita udda tryckerier.

Men det hade sina risker. Wiman berättar om sitt hemskaste minne från Ink-tiden:

– Ola Juléns Orissa trycktes av ett småländskt tryckeri i en lada. Jag formgav boken så noggrant: varje bokstav var ju livsviktig. När den kartongen kom, slet jag upp en bok och Nej! Ett datafel hade hela texten igenom lagt in ett mellanrum före bokstaven »f«. Ola skyndade över, han blev förkrossad, jag skämdes och led med honom. Men när vi väl fått boken omtryckt och skickat ut den tog svenska kritiker emot den väl. Och sedan hörde vi att den gjort sensation i Danmark.

Trojkan hade givit ut tre fantastiska böcker på ett år, men nu väntade två av dem barn, det var dags att gå.

***

Redaktion I lämnade över stafettpinnen till redaktion II: paret Sara Villius och Fredrik Nilsson. De drev Ink åren 2000–2002, i redaktionen fanns bland andra Darke och Titti Persson. Persson skriver om en av Inks traditioner:

»Varje år gav vi ut julkalendrar som man fick via mail, jag tror att det började med att Niklas specialskrev Kanintricket som ett slags episodroman.«

Exkurs: 2001 publicerades Kanintricket av på Paul Soares förlag No Fun. Dess utgivning var bestämd till fem titlar – på varje rygg står en bokstav: »N«, »O«, »F«, »U« och »N«. Soares tystnad de senaste tjugo åren är ett sår i svensk litteratur.

Överlämnandet av Ink inbegrep: en plåtburk pengar, några bokkartonger, lösenordet till hemsidan, samt löftet att när dagen kom skänka vidare förlaget.

tittut

Redaktion II publicerade debutantantologin Tittut! Genom en snilleblixt släpptes den samtidigt som förlaget W & W:s årliga debutantantologi. Hoppet var dubbelrecensioner.

Det funkade. Puh. För det är svårt att veta säkert ifall "det känns som en bra idé" slutar med att halsa champagne i en enorm sedelhög eller med att gråtande be om ursäkt.

Den femte Ink-boken var ett omtryck av Orissa, kompletterad med Ola Juléns andra – och sista – verk: 400 dikter. Det rikhaltiga material som jag fått av Sara Villius visar att redaktion II lade större vikt vid formgivning och design än redaktion I.

Villius skriver:

»Vi inspirerades av japansk formgivning. Och vi satsade på gerillamarknadsföring med flyers, affischer och bokmärken, och lyckades tjata oss till billiga priser hos tryckerierna.«

Även redaktion II lämnade Ink pga graviditet. Plåtburken hamnade hos redaktion III, med Niklas Frykholm och Lena Lindgren i spetsen. 2004 släppte de Daniel Möllers porrnovellsamling Skulle kunna röra dig, året efter Isak Sundströms diktsamling Till slut fick jag ont i mina ögon.

Frykholm, numera Gray, skriver:

»När Möllers bok kom från tryckeriet så leverererade dom den på helpall – 3,000 böcker – på gatan utanför lägenhetshuset där jag bodde. Jag fick stanna hemma från jobbet och springa upp och ner i trappen med böcker hela förmiddagen.«

Själv minns jag när 12,000 ex av pocketupplagan av Teratologens Äldreomsorgen plötsligt stod på trottoaren utanför mitt hus. Jag mutade några fyllgubbar som hjälpte till att bära.

Ink hade levt halva sitt liv; det saknade estetisk eller ideologisk linje, men fokuset på debutanter, gördetsjälvkulturen och nollbudgetförläggandet fanns kvar.

Lena Lundgren minns de fyra åren med Ink:

»Jag och Niklas Frykholm gjorde julkalendrar. Vi hittade på en fiktiv författare som hette Arthur Lazarus. Dock: jag är kostymdesigner och Niklas är programmerare. Vi hade inga ambitioner att vara med i litteraturprogram, litteraturtidningar eller liknande. Vi ville bara skapa oklar konst som vi själva gillade att läsa.«

Redaktion IV tog över 2007. Först Amanda Forssblad, snart också Gabriel Itkes Sznap, därefter klev Forssblad av, under några år var Daniel Strand med, på slutet stod Itkes Sznap ensam. Han skriver, smått uppgivet:

»Jag försökte ge bort förlaget till en kille i min klass på Biskops-Arnö. Men han bangade. När jag tittar på listan ser jag att Ink totalt gav ut 15 böcker och att jag var förlägggare åt 8 av dem.«

I redaktion IV:s produktion sticker serien med fyra manifest ut, särskilt Christopher Kullenbergs Det nätpolitiska manifestet och Helena Granströms Det barnsliga manifestet. Men deras första titel var Lydia Wistisens debut, den erotomana kokboken Lungmos (2008).

Lungmos lanserades på »Textmässan för oberoende förlag och tidskrifter« genom att vacker ung man endast fläckvis iklädd färsk fisk rullades runt bland bokborden, och ett minnesvärt scensamtal mellan Wistisen och Birgitta Stenberg.

Ink Bokförlags sista bok blev Rasmus Fleischers doktorsavhandling Musikens politiska ekononomi (2012).

Året efter avled Ola Julén, kanske den viktigaste författaren som Ink skänkte läsarna möjlighet att läsa; han var fyrtiotvå år gammal, hans död ett olycksfall orsakat av ensamhet och likgiltighet inför livets grundbehov. I Sverige är hans knappordiga texter nästan glömda. Men i Danmark präglade Orissa en hel författargeneration. Dess raka, okonstlade, råa satser var djupt otidsenliga i ironins 90-tal.

I Sverige skrev DN:s kulturchef Björn Wiman en sorgsen dödsruna som hävdade att Juléns texter var föregångare till norska K-O K:s bästsäljare; i Danmark sände riksradion ett halvtimmesreportage om Julén, där reportern bland annat häpnadsväckande nog intervjuar mamman vid sonens grav.

Slutorden om Inks historia ger jag Niklas Darke, som visar på det livsviktiga faktum att ett bokförlag inte bara får vara ett företag:

»Jag älskar det vi gjorde. Jag älskar att min bok blev tryckt. Jag älskar att främlingar fortfarande kommer fram och vill prata om Paul Soares. Jag älskar att vi gav ut Orissa. Herregud när jag läste det manuset första gången. Det var på tunnelbanan mellan Bagarmossen och Thorildsplan. När jag kom ut på perrongen föll jag på knä. Jag kunde inte stå upp. Jag kunde inte ens andas. Det är den starkaste upplevelse en bok någonsin har givit mig.«