Det är en kär liten sport bland kritiker att avfärda berättelser om den lidande konstnären som en trött schablon. Jag gör det ofta själv. Ändå kastar jag mig glupskt över just sådana porträtt, särskilt när det finns en verklig förlaga, kanske i ett slags fåfängt försök att dämpa min egen oro. Och vem fyller väl ut denna kvalets kreativa kostym bättre än den inflytelserike modeskaparen Yves Saint Laurent?
Det sägs att han bara var lycklig två gånger per år, det var när hans kollektioner mötte publiken.
I en intervju i The New York Times 2011 beskriver Pierre Bergé, Saint Laurents affärspartner och stora kärlek i livet, designerns svåra manodepressivitet.
– Han var en väldigt, väldigt olycklig, olycklig man. Mer än så. Mer än olycklig.
Francois Catroux, Yves vän från uppväxten i algeriska Oran, säger i Alicia Drakes lysande bok »The Beautiful Fall« om Paris modescen på 1970-talet, att han valde melankolin redan i tidiga år.
– Han tycker om att vara olycklig. Det är som om han endast i detta tillstånd finner sig själv.
Med tanke på att han gång efter annan blev spöad av sina skolkamrater för att han var homosexuell, vet jag inte riktigt hur frivilligt det där valet var, men ändå. Demonerna fick han leva med fram till sin död 2008, vilket också framgår i den franska spelfilmen »Yves Saint Laurent« som snart får svensk biopremiär.
Vi får följa hur den blyge men begåvade 21-åringen 1957 tar över som chefsdesigner för Frankrikes mest prestigefyllda modehus, då Christian Dior dör. Hur han först infriar allas skyhöga förväntningar, men sedan får sparken. Hur han 1962 lanserar sitt eget märke och vinner enorm framgång.
För den som kan sin YSL-historia tillför filmen inget nytt. Regissören Jalil Lespert har heller inte lagt något vidare krut på att fördjupa sig kring det kreativa skapandet. I stället ses modeskaparen tumla runt i ett hedonistiskt paradisiskt helvete, och döva sin smärta med sprit, droger och sex.
Yves Saint Laurents sorg blir ett slags utanpåverk, lika estetiskt oklanderligt som alla magnifika personer, utstyrslar och Rive Gauche-miljöer. Men också lika ihålig. Vill man spåra orsaken till att »den lidande konstnären« fått så dåligt rykte som berättelse ska man titta hit.
Nej, jag syftar inte på det mest uppenbara, att YSL de facto är en man, och att upphöjandet av det manliga geniet ungefär känns lika nymodigt som »Anslagstavlan«. Dessutom intar Pierre Bergé rollen av den förståndiga, stöttande och naggande hustrun vilken är närapå obligatorisk i varje biopic.
Snarare verkar det handla om ett missförstånd. Något författaren Olof Lagercrantz ger uttryck för i sin självbiografiska »Min första krets«, uppväxt som han var i en högborgerlig familj med mamma Agnes som alltid grät. »Jag förstår att lidandet är något mycket fint och att Agnes är utvald därför att hon gråter så mycket. Det är som ett adelsmärke.«
Men lidande är ju inte alls fint, tvärtom. Den regissör som fattar detta och slutar skildra smärta som en snygg accessoar, har mig i sitt fulla våld.
Att skapande kräver sin beskärda del av själslig uppoffring är ingen slapp skröna. Jag kan inte komma på en enda jovialisk konstnär värd namnet.
Det är en kär liten sport bland kritiker att avfärda berättelser om den lidande konstnären som en trött schablon. Jag gör det ofta själv. Ändå kastar jag mig glupskt över just sådana porträtt, särskilt när det finns en verklig förlaga, kanske i ett slags fåfängt försök att dämpa min egen oro. Och vem fyller väl ut denna kvalets kreativa kostym bättre än den inflytelserike modeskaparen Yves Saint Laurent?
Det sägs att han bara var lycklig två gånger per år, det var när hans kollektioner mötte publiken.
I en intervju i The New York Times 2011 beskriver Pierre Bergé, Saint Laurents affärspartner och stora kärlek i livet, designerns svåra manodepressivitet.
– Han var en väldigt, väldigt olycklig, olycklig man. Mer än så. Mer än olycklig.
Francois Catroux, Yves vän från uppväxten i algeriska Oran, säger i Alicia Drakes lysande bok »The Beautiful Fall« om Paris modescen på 1970-talet, att han valde melankolin redan i tidiga år.
– Han tycker om att vara olycklig. Det är som om han endast i detta tillstånd finner sig själv.
Med tanke på att han gång efter annan blev spöad av sina skolkamrater för att han var homosexuell, vet jag inte riktigt hur frivilligt det där valet var, men ändå. Demonerna fick han leva med fram till sin död 2008, vilket också framgår i den franska spelfilmen »Yves Saint Laurent« som snart får svensk biopremiär.
Vi får följa hur den blyge men begåvade 21-åringen 1957 tar över som chefsdesigner för Frankrikes mest prestigefyllda modehus, då Christian Dior dör. Hur han först infriar allas skyhöga förväntningar, men sedan får sparken. Hur han 1962 lanserar sitt eget märke och vinner enorm framgång.
För den som kan sin YSL-historia tillför filmen inget nytt. Regissören Jalil Lespert har heller inte lagt något vidare krut på att fördjupa sig kring det kreativa skapandet. I stället ses modeskaparen tumla runt i ett hedonistiskt paradisiskt helvete, och döva sin smärta med sprit, droger och sex.
Yves Saint Laurents sorg blir ett slags utanpåverk, lika estetiskt oklanderligt som alla magnifika personer, utstyrslar och Rive Gauche-miljöer. Men också lika ihålig. Vill man spåra orsaken till att »den lidande konstnären« fått så dåligt rykte som berättelse ska man titta hit.
Nej, jag syftar inte på det mest uppenbara, att YSL de facto är en man, och att upphöjandet av det manliga geniet ungefär känns lika nymodigt som »Anslagstavlan«. Dessutom intar Pierre Bergé rollen av den förståndiga, stöttande och naggande hustrun vilken är närapå obligatorisk i varje biopic.
Snarare verkar det handla om ett missförstånd. Något författaren Olof Lagercrantz ger uttryck för i sin självbiografiska »Min första krets«, uppväxt som han var i en högborgerlig familj med mamma Agnes som alltid grät. »Jag förstår att lidandet är något mycket fint och att Agnes är utvald därför att hon gråter så mycket. Det är som ett adelsmärke.«
Men lidande är ju inte alls fint, tvärtom. Den regissör som fattar detta och slutar skildra smärta som en snygg accessoar, har mig i sitt fulla våld.
Att skapande kräver sin beskärda del av själslig uppoffring är ingen slapp skröna. Jag kan inte komma på en enda jovialisk konstnär värd namnet.
