Skavlan – norrmannen som lät svenskarna granska sina blemmor

"Norrmannen Skavlan åstadkom den viktigaste talkshowen i Sverige". Fokus Erik Hörstadius ger en tillbakablick på showen och konstaterar att den har varit en markör för samhällets åsiktskorridor.

Jag älskar talkshows.

Och jag älskar norrmän. De är som göteborgare. Lite gladare, lite snällare, lite mindre prestationsneurotiska än de flesta jag möter i mitt media-Stockholm.

Det är därför en signifikant händelse i mitt liv som mediakonsument att långkörartalkshowen Skavlan nu pensioneras. Så jag vill passa på att rikta ett tack till serietecknaren och sexbarnspappan Fredrik Skavlan, han med de snälla ögonen, för den här resan på bästa sändningstid, med de bästa gästerna. 

För att dra några namn ur högen: Bruce Springsteen, Desmond Tutu, Bill och Melinda Gates, Malala Yousafzai, Kofi Annan, Tony Blair, Salman Rushdie, Dalai lama, Adele, Juliette Binoche, John Cleese, Bob Geldof, Rihanna, Madeleine Albright, Jesse Jackson, Erica Jong, Paul Simon, Uma Thurman, Taylor Swift, Shakira, Eddie Izzard, Kevin Costner, Cat Stevens.

Minst sagt imponerande för en nordisk liten talkshow.

Programmet uppstod som en förlängning av Fredrik Skavlans norska succé Först & sist (1998–2007). Jag minns hur jag råkade hamna i ett avsnitt – efterhandssänt på obskyr tid på SVT – och blev knockad över gästuppstället.

Där sitter Al Gore! I norsk prat-tv! Men Norge är ju provinsen, hur hittade Gore dit?

Svenska tv-chefer insåg storheten, och gav Fredrik Skavlan ett program, vars premiärprogram år 2009 hade följande gäster: Timbuktu, Åsa Vilbäck (Dr Åsa), Kristina Lugn och Ari Behn. Samt stjärngästerna förre statsministern Göran Persson med hustru Anitra Steen.

Jag lyfter här särskilt fram Persson, för att understryka att de blanka studiogolvens prat-tv inte endast innebär oförarglig underhållning. Det är en form som faktiskt har viss samhällsrelevans, på flera plan.

Dels vittnar gästuppställ och ämnen om vilka frågor som ligger i tiden och vilka som har första tjing på att analysera och besvara dem. Maktordningar synliggörs, alltså, bakom det glättiga.

Dels kan en enskild persons enskilda framträdande faktiskt göra skillnad. Det kan handla om att väcka en fråga, brett. Här får återkommande gästen folkhälsoprofessor Hans Rosling tjäna som exempel, med sina pedagogiska och hoppingivande utläggningar om att det faktiskt händer positiva saker i utvecklingsländer.

Det kan också handla om viktiga imagebyten för viktiga samhällsaktörer. Ovan nämnde Persson använde ju medvetet prat-tv för att under sin statsministertid byta ut bilden av buffeln/pampen Persson mot Mys-Persson. Och en av hans företrädare, Tage Erlander, vann värdefulla popularitets- och folklighetspoäng när han i Hylands hörna år 1962 på ett härligt sätt berättade en (obegripligt usel!) rolig historia.

Ett emblematiskt ögonblick i den stora tv-historien inträffade i amerikanska humorprogrammet Saturday Night Live – ingen talkshow, förvisso, men i grunden studioblank underhållnings-tv – strax efter 11 september..

USA var traumatiserat, chockat. Samtidigt pockade en fråga på: När skulle livet kunna återgå till det normala? New Yorks borgmästare Rudy Giuliani var gäst tillsammans med »blåljushjältar« i form av en massa brandsoldater och poliser. Han fick av programvärden frågan: »Can we be funny?« Giulianis svar:

»Why start now?«

Och amerikaner i alla läger fick sig ett stort och välbehövligt och gemensamhetsskapande rungande skratt tillsammans.

Något jag dock haft lite svårt för i Skavlan, är den ofta övertända publiken. Som nyligen fick gästen David Dencik att i princip ifrågasätta dess mentala hälsa.

Talkshows är i mina ögon bra även när de är dåliga. Det kan vara fantastiskt spännade att se ett samtal gå på akut tomgång, och man känner hur båda parter desperat försöker hantera situationen. Som när Skavlan hade Noomi Rapace som gäst, och hennes enda önskan avspeglades i hennes irrande blick: Ta bort mig härifrån!

Pinsam stämning gillar jag också. Exempelvis var det väldigt festligt när David Hasselhoff komplimenterade den med Knutbymorden förknippade Kristi brud, Åsa Waldau, för hennes utseende. För att sedan fråga: Vad är du känd för?

Något jag dock haft lite svårt för i Skavlan, är den ofta övertända publiken. Som nyligen fick gästen David Dencik att i princip ifrågasätta dess mentala hälsa.

Även Alex Schulman har varit inne på det spåret.

»Skavlan frågar hur Chris O’Neill är som person. Chris svarar: ›Jag har ett temperament, det är hemskt.‹ Publiken skrattar nu så ­hysteriskt att det inte går att höra sina egna tankar. De skrattar som om de aldrig hört någon levande männi­ska säga något roligare i världshistorien. De skrattar för liv och död, för kung och fosterland, de skrattar tarmarna ur sig där i bänkarna. /…/Denna störtdumma hög av kött som satt där och sände ut sin idioti om och om igen. Vad är det för människor? Hur kunde det bli så här?/…/ ›Dina recept är en ­inspiration för mig‹, säger Chris till kocken Jamie Oliver, som också är gäst. ›Tack så mycket‹, säger Jamie. Publiken skrattar. Jag frågar mig själv i tv-soffan: är detta helvetet? Har jag kommit dit nu?« (Aftonbladet, 2015)

Helvetet är ett starkt ord. Men helt klart är det inte för humorn, skratten och skämten vi i första hand ska lyfta på hatten för Fredrik och hans Skavlan. Utan för ambitionen att låta samtalen handla om riktiga och ibland svåra saker, och för den uppriktiga nyfikenheten, och för att så många av gästerna burit in viktiga erfarenheter och kunskaper i studion.

Inte minst forskare och experter – på allt från insekter och rymden till otrohet och falska minnen – har getts generöst med utrymme. Här har Skavlan med finess förvaltat ett fint public service-arv: det folkbildande uppdraget. Vem vet, kanske har han inspirerat en och annan ung människa att bli naturvetare i stället för influencer? Man kan tydligen bli känd ändå! Även om dagarna spenderas i labb och inte i produktlanserande Youtubeklipp.

Kvinnorna viktimiseras eller flirtas med, männen garvas det kamratligt med, har det hävdats.

Jag inser att detta låter präktigt. Och nog har jag hört en och annan sucka över Fredrik Skavlans något mellanmjölkiga ofarliga bussighet och – ja – just präktighet. Kräver vi inte mer karisma av en talkshowstjärna? Vad säger det om oss i så fall? Tål att tänka på!

Dock, ska sägas, några tittare har han retat upp genom åren i alla fall. Bland annat för påstådd olikabehandling av manliga och kvinnliga gäster. Kvinnorna viktimiseras eller flirtas med, männen garvas det kamratligt med, har det hävdats.

Det har till och och med skrivits akademiska avhandlingar på området Fredrik Skavlan och kvinnorna: De e fantastisk åh ha dig här! – En samtalsanalytisk fallstudie av programledaren Fredrik Skavlans samspel med gäster (Örebro universitet, 2016, Akademin för humaniora, utbildning och samhällsvetenskap).

Under Först & sist-tiden i Norge, gav en forskare honom rentav epitetet »Kåte-Fredrik« för sättet att bemöta kvinnliga medverkande. En kritik Fredrik Skavlan kommenterade så här:

– För mig har det varit ett tecken på att programmet har varit engagerande. Om man bara var omtyckt så skulle det vara lite tråkigt.

Jag nämnde tidigare att talkshows markerar ett samhälles åsiktskorridor. Här har norrmannen Fredrik Skavlan visat viss följsamhet och lydnad mot svensk »hov­etikett«.

När Jimmie Åkesson kom tillbaka från sin sjukskrivning 2015, blev han nära på kölhalad av en  frågeaggressiv Skavlan. Alla andra partiledare gullas det med; men denna fula ankunge skulle minsann sättas på plats!

Även den konservative psykologen Jordan B Peterson mötte en något kallare och strängare Fredrik Skavlan-blick än gängse gäster. Liksom den amerikanska högerdebattören Ann Coulter. Medan vänsterprofilerade gäster, det är i alla fall mitt intryck, alltid bemöts hovsamt.

Och här en till spekulation. Kanske är det inte bara slump att en norrman – en utböling – gjort Sveriges viktigaste talkshow?

I Norge är åsiktskorridoren, såvitt jag förstår, lite bredare än här. Om vi parar den tanken med en gammal sanning – att vi svenskar masochistnjuter av att bli ­sedda utifrån – anar vi kanske programmets framgångsformel:

Att Fredrik Skavlan – precis som sin landsman Karl-Ove Knausgård – med lite friare hand än en pursvensk programledare, kunnat sätta upp en samhällsspegel för oss svenskar att granska våra blemmor i?

Jag ställer frågan till hans mångårige sidekick, Niklas Källner, som gjorde skruvade inslag utanför studion med »folk på stan«.

– Jo, du är inne på rätt spår. Det är en av Fredriks styrkor, att han hållit två länder i huvudet samtidigt. Dels är det skillnad i arbetssätt, norrmännen är plattare i sin struktur, medan svenskarna kollar av vem som är chef, vem som är redaktör, reporter och så vidare. Dels får vi höra av norrmännen att vi är ängsligare gällande vilka man kan bjuda in. »Svenskarna tar allt på så stort ›alvor‹«, säger de.

Jimmie Åkesson-intervjun väckte visst mycket uppståndelse i Norge?

– Ja, den blev i stort sett rekordanmäld till deras granskningsnämnd, tittarna tyckte den var hård och orättvis. Men om vi svenskar möjligen är åsiktsängsliga, så är norrmännen mycket känsligare för dålig stämning. Till exempel har jag gjort en del scenframträdanden i Norge och några gånger försökt skämta om Therese ­Johaug och dopning. Det har aldrig funkat.

Hur har det varit att jobba med programmet?

– Jo, men det har ju varit väldigt roligt. Delvis för att Fredrik verkligen haft ambitionen att inte bara ge förströelse eller landa i ett garv med gästen. En världsstjärna som dagen innan gjort en tramsig tysk talkshow sa om vårt program att »Wow, här är det ju riktiga samtal«. Ibland har praten verkligen styrt in mot ett tema som är viktigt och angeläget, och det är väl det som känts lite nytt med programmet. Och så är Fredrik väldigt ambitiös, han har hela tiden jobbat för bättre och bättre gäster, det är därför vi haft studio i London och även New York ibland.

Vem tar den här facklan vidare?

– Jag tror det är svårt i det medielandskap vi har med en sån här gottochblandat-produkt.

En grej jag måste fråga: Kunde ni inte fått lite tyst på publiken ibland?

– Säger du det  … hm  … För Fredrik är publiken väldigt viktig, han är tydlig med att kommunicera det före inspelning. Kanske har de känt sig lite väl delaktiga ibland, för att ge honom stöd.

Och de snälla ögonen – är de på riktigt?

– Ja, verkligen.

Text:

Toppbild: Claudio Bresciani