Skenbart initierat – men djupet saknas
Journalisterna Maggie Strömberg och Thorbjörn Nilsson försöker avslöja hur Sverige övergav neutraliteten för Nato men kommer inte under ytan.
Bild: Albert Bonniers förlag / Stina Stjernkvist
Skenbart initierad; så tänker jag om den politiska journalistik som Torbjörn Nilsson och Maggie Strömberg skriver tillsammans, och som deras nuvarande arbetsgivare Svenska Dagbladet påstår ger ”en unik inblick i politikens mötesrum”. I själva verket har paret en kreativ och driftig prosa som döljer att de ofta inte har större insikt i politiska skeenden än andra reportrar.
Högt över havet: så övergav Sverige alliansfriheten – Maggie Strömberg och Torbjörn Nilsson.
Albert Bonniers Förlag
En artikel om Tobias Billströms gåtfulla avgång häromveckan annonserades i SvD med orden: ”Så försvann ministern i tredelad kostym.” Men Nilsson och Strömberg visste inte heller de orsaken; det bara kändes så när man läste deras välformulerade spekulationer.
Långa sjok var saxade från deras föreliggande bok om bakgrunden till den svenska medlemsansökan till Nato, Högt över havet: så övergav Sverige alliansfriheten. Den lider sålunda av samma svaghet, som i följande passage:
”Hon (Magdalena Andersson) behövde bara ta det där telefonsamtalet. Hon smet in i statsrådens rum i korridoren bakom plenisalen. Volodymyr Zelenskyj ringde upp på utsatt tid. Andersson sa att han kunde räkna med Sverige. De filmade henne då, medarbetarna, där hon satt i en stol i ljust trä med blå stoppning, mobilen i handen och högtalaren på.
Vägguret i guld hade stannat på kvart i tio, men klockan var redan tjugo i fyra.”
Det är onekligen en bra bild av ett mötesrum, men tillför inte mycket av substans. Och så där fortsätter det i författarnas rekapitulation av alla turer i Nato-cirkusen fram till den plötsliga öppningen till medlemskapet i våras.
Ett undantag där stilistiken blir mer än ett skal, är en scen från ett socialdemokratiskt årsmöte i Uppsala missionskyrka våren 2022 där några S-toppar på besök i spenaten håller frågestund om Nato. Ur det lilla perspektivet frammanar Nilsson och Strömberg hur partiledningen nonchalerade gräsrötters kritiska åsikter och förväntade sig att de bara skulle svälja det nya säkerhetspolitiska evangeliets sanningar. Dessa sidor i boken borde smärta ett gammalt folkrörelseparti.
När Nilsson och Strömberg ändå till slut tränger under ytan av miljö- och personskildringar, ner till en analys av Sveriges väg till Nato, blir det för tunt, för konventionellt. Paret upprepar den socialdemokratiska historieskrivningen, där partiets kovändning om Nato var ett ”politiskt nederlag” som krävde att man under stor vånda slängde bort arvet från ”Anna (Lindh) och Margot (Wallström)” och de progressiva parollerna om ”alla folks frihet och hela världens fred”.
Så uppfattade säkert gräsrötterna som Nilsson och Strömberg mötte i Uppsala missionskyrka det hela. Men verkligheten är nog mer komplicerad. Som jag tidigare har berättat här i Fokus(nr. 30–31 2024) bad just utrikesminister Margot Wallström, i samband med annekteringen av Krimhalvön 2014, det svenska representationskontoret vid Natohögkvarteret i Bryssel att ta fram en skiss på ett svenskt Nato-medlemskap.
Utåt sades ingenting. Som Nilsson och Strömberg mycket riktigt konstaterar, deltog inte ”Olof Palmes gamla parti” i den offentliga debatt om en svensk Nato-anslutning som började ta fart vid samma tid, ”på seminarier och i antologier och små rapporter”. Men detta var helt i linje med den tradition som länge har omslutit Socialdemokraterna. Borgarna är i grunden tänkare som kommer fram till positionsförflyttningar genom öppen diskussion; sossarna är i grunden pragmatiker som kan ändra sig rejält från en dag till en annan.
Den enda verkliga nyhet som Nilsson och Strömberg, enligt min bedömning, bidrar med är att USA initialt efter krigsutbrottet i Ukraina 2022 inte uppmuntrade en finsk-svensk medlemsansökan till Nato av rädsla för rysk upptrappning. ”Inte nu för fan!” lär amerikanska diplomater ha sagt till varandra mellan skål och vägg. Magdalena Andersson berättar själv i boken, att hon först fann Natos dörr stängd: ”Det var så jag tolkade situationen och den information jag tog in.”
Detta står naturligtvis i bjärt kontrast till Natos retorik om en open door policy, och Joe Bidens skrytsamma deklarationer om att ha utvidgat försvarsalliansen med två nya länder. Varför den amerikanska hållningen plötsligt förändrades är en intressant fråga som andra journalister borde följa upp.
Den andra stora behållningen med boken står för mig att finna i författarnas utflykter i svensk säkerhetspolitisk historia, i synnerhet ett kapitel om högerns syn på kollektiva säkerhetsarrangemang som Nationernas Förbund och Nato. Tongivande konservativa publicister och politiker ansåg, att Sveriges framtid låg i alliansfriheten.
”De skandinaviska länderna ha att i första hand lita till sig själva och icke inbilla sig”, skrev SvD:s legendariske politiske redaktör Otto Järte 1948, ”att blotta underskrivandet av en Atlantpakt vore liktydigt med att ta en livförsäkring i ett amerikanskt bolag med billiga premier” (som citatet ska lyda; Nilsson och Strömberg har mixtrat med det).
”Snarare”, fortsatte Järte framsynt, ”blir det en fråga om en kompensationsaffär, där Skandinavien, under förutsättning av kraftig upprustning för egen del, som vederlag [betalning] erhåller materielleveranser och kanske löften om väpnad intervention, vilket i sin tur kan förbindas med krav på baser”.
Det nationella oberoendet hotades kort sagt av fredstida militärallianser, och detta får väl sägas ha hänt genom DCA-avtalet med USA och Natos förväntningar på svenska truppbidrag på andra territorier.
Ser inte Torbjörn Nilsson och Maggie Strömberg att det är Moderaterna, i ännu högre utsträckning än Socialdemokraterna, som genom att flyga högt över Atlanten och omfamna Nato har svikit sina tidigare ideal?
Johan Wennström, fil. dr i statsvetenskap och gästforskare vid Försvarshögskolan.
***