”Varför har teatern slutat ta risker?”
Förr vågade svenska amatörteatrar utmana publikens gränser. Nu riskerar den att bli en angelägenhet för en ängslig medelklass.
På en scen där allt tycks möjligt – där nya röster träder fram och gamla hierarkier tillfälligt upphävs – infinner sig ändå en märklig återhållsamhet. Frågan är vad som inte spelas, vilka konflikter som aldrig får kropp och vilka erfarenheter som förblir outsagda trots den uppenbara friheten.
Teaterverket är en av Sveriges största amatörteatrar, med över 400 aktiva och två scener i Stockholm: Västmannagatan och Sveavägen. Här produceras ett 40-tal uppsättningar årligen, från klassiker som Stormen och pjäser av Harold Pinter till nyskrivet och mer lättillgänglig underhållning. Verksamheten bedrivs i studiecirkelform med stöd från ABF och fungerar både som folkbildning och som en plats där nya scenkonstnärer kan pröva sina idéer, från första skiss till färdig föreställning inför publik.
Samtidigt rymmer modellen en tydlig motsättning. Förutom amatörer lockas även halvetablerade regissörer som Peter Bark, Lotta Nöjd och Peter Mellbin. Med sin erfarenhet och sina nätverk sätter de ofta flera produktioner per år, vilket ger dem ett oproportionerligt inflytande över repertoaren. Resultatet blir att de mest drivande också tar mest plats, medan nya dramatiker och skådespelare – de som verksamheten i grunden är tänkt att bära fram – riskerar att hamna i skymundan eller reduceras till medverkande snarare än upphovspersoner.
Ett tydligt exempel är Konstnärens hustru i regi av Peter Bark – en hantverksmässigt säker men politiskt korrekt feelgoodpjäs, där ett Strindbergskt patriarkat återges i igenkännbar och i längden oförarglig form. Den fungerar för publiken, den bekräftar snarare än utmanar, men friktionen uteblir. Det som skulle kunna skava, det som skulle kunna öppna för konflikt, slipas ned till något tryggt och accepterat.
Historiskt har modet sett annorlunda ut. Under 1990-talet fungerade Teater Galeasen som en experimentell språngbräda för namn som Mikael Persbrandt, Thorsten Flinck och Ingela Olsson. Influenser från Antonin Artaud bidrog till en scenkonst som tog verkliga risker och prövade publikens gränser. Även Suzanne Osten visade detta mod när hon drev igenom Lars Noréns genombrott trots hårt motstånd på Stockholms stadsteater.
Var finns den risken i dag? Omkring 60 procent av Teaterverkets uppsättningar är nyskrivna, men resten utgörs av klassiker och bearbetningar. Kvaliteten varierar, men det som verkligen sticker ut – det som skulle kunna skapa offentlig resonans och konstnärlig angelägenhet – är sällsynt. I stället märks en övervikt av trygghet, där igenkänning och funktion går före konstnärlig skärpa och nödvändighet.
Samtidigt finns möjligheter. En pjäs som vågar ta sig an samtiden mer direkt – exempelvis digital opinionsbildning eller politiska trollmiljöer – skulle kunna ge amatörteatern ny relevans och större konstnärlig tyngd. Här finns stoff för dramatik där gränsen mellan verklighet och iscensättning suddas ut och där publiken tvingas ompröva sin egen roll i det som utspelar sig.
Ett försök till fördjupning fanns i Jag skall vara min riktning trogen i regi av Carl Fredrik Svärd. Föreställningen behandlade Stig Dagermans liv och skrivande, men nådde inte fullt ut med den existentiella intensitet som präglar hans verk och som fortfarande kan drabba en publik.
Kanske speglar detta ett bredare kulturellt klimat. Teatern riskerar att bli en angelägenhet för en redan etablerad medelklass, samtidigt som dess mest radikala potential lämnas outnyttjad. Frågan är inte om energin saknas – utan om modet gör det, och om viljan finns att faktiskt använda den frihet som amatörteatern fortfarande erbjuder.
***
