”Att göra SD-killar till protagonister sågs som jävligt misstänkt”

– Kommunister, batikhäxor och apatiska flyktingbarn i ett klassiskt PK-gangbang.

SD-höjdaren brassar på med ett elakt skratt, på bred skånska. Det är valnatten 2010. Sverigedemokraterna har just tagit sig in i riksdagen och i ett sidorum på partiets valvaka, mitt i den flåsiga champagneeuforin, får de unga SD-gräsrotsaktivisterna Ville och hans kusin Tobias ett uppdrag: ta den största svenska flaggan de hittar och åka till Rinkeby. Partiet har fått nys om en protestaktion dagen därpå.

Det är en öppningsscen i Flaggan. 16 år senare sitter jag mitt emot filmens regissör och manusförfattare, Michael Lindgren – satirikern bakom bland annat Grotesco, Svenska nyheter och Invandrare för svenskar – i ett konferensrum på postproduktionsbolaget The Chimney Pot i Gamla stan. Premiären är bara några veckor bort. Utanför pågår de sista justeringarna. Vi befinner oss i det som kallas guldrummet.

– Vilken känsla det måste ha varit att vara en av de där killarna på valvakan, säger han med blicken riktad mot fönstret och Skeppsbron.

Det är en påfallande intellektuell Michael Lindgren jag möter. Han talar i långa, vindlande resonemang. Tankarna tar inte sällan omvägar men återvänder ständigt till samma frågor. Att lyssna när Michael Lindgren går loss – om det kollektivistiska Sverige eller nationalismens historia – är fascinerande och förföriskt; som journalist gäller det att vara på sin vakt.

Idén till Flaggan, som han beskriver som ”väldigt personlig”, började som ett Grotesco-spån efter valnatten 2010. Redan då var intresset där, samma kväll gick han och komikern Aron Flam till Sergels torg för att titta på de socialdemokrater som grät över att SD kommit in i riksdagen.

– Vi hade roligt åt det, säger han.

Där någonstans började en besatthet ta form. Flaggan är kulmen på en 15 år lång fixering vid Sverige, den svenska självbilden och de samtal vi aldrig riktigt lyckats föra. Men drivkraften går längre tillbaka. Som ung försökte han göra upp med sin borgerliga uppväxt på Lidingö. När föräldrarna skilde sig fick han se hur snabbt familjens så kallade vänner försvann när pengarna tog slut. Som barnskådespelare i Ebba och Didrik blev han samtidigt typecastad som den elaka bratten – en symbol för den onda kapitalismen.

Så småningom drogs han åt vänstern. Han blev frihetlig socialist, inspirerades av Kuba som rebellsymbol och engagerade sig i antikrigsrörelsen. Till slut åkte han till Kuba, och senare hoppade han av juristlinjen.

– Jag inspirerades av Che Guevara och hade därför tänkt bli människorättsadvokat. Haha! Att uppleva angivarsamhället Che hjälpt till att bygga stack hål på den idealistiska bubblan. Sedan har jag ägnat 25 år åt att peta hål på alla andras bubblor.

Vilka bubblor vill han då peta hål på med sin nya film?

– Den driver med SD och deras nationalkonservativa grundsyn. Men den driver lika mycket med vänstern.

Och framför allt med det han beskriver som sin egentliga huvudfiende. Han tvekar en kort stund innan han fortsätter:

– Min egen grupp. Den hycklande medelklassen. Vi har en konsensuskultur där vi nästan till varje pris undviker de här frågorna, därför att de är jobbiga att prata om. Och mina vänsterliberala kosmopolitiska vänner på Södermalm är de största hycklarna i hela världen.

Han brister ut i ett förtjust skratt samtidigt som han klappar ihop händerna med en snabb, belåten gest.

Lindgren anser att den övre medelklassen och överklassen ofta sitter på höga moraliska hästar och pekar finger från Stockholms innerstad, men de vill till exempel inte ha flyktingboenden i sina egna kvarter.

– De ska ligga i Småland eller Dalarna. Inte där deras egna barn går i skolan.

Den hållningen, att ringa in hyckleriet också på den egna sidan, präglar hans senaste 15 år som satiriker. Själv beskriver han sig gärna som en ”hovnarr”: någon som försöker få oss att skratta tillsammans, sänka garden och ha ett sakligt samtal om det som sker i samhället, i stället för att sitta med knytnäven i fickan. 

Men hur fritt har du egentligen kunnat driva med den egna gruppen?

– Jag vet att det från vissa håll har funnits försök att misstänkliggöra och begränsa mig. Inga namn, men grupper av personer som aktivt försökt sabba. Det var fel sorts antirasism.

Men kritiken mot honom stannade inte vid idéerna. Bara premissen för Flaggan väckte misstänksamhet.

– Att göra två SD-killar till protagonister, vanliga hyfsat sympatiska snubbar. Bara det sågs som jävligt misstänkt. Jag fick frågan: ”Men är du SD?”.

Lindgren beskriver satir som en tårta i lager. Det yttre lagret ska vara fluff, rent nöje. Flyktingkrisen – en musikal, i tredje säsongen av Grotesco, förvandlade som titeln antyder migrationskrisen till musikal. Flaggan är byggd som en klassisk ”galen natt”-komedi.

– Jag vill att man ska kunna se den så. Man ska inte ens behöva bry sig om politiken. Det är en film om två kusiner och deras mänskliga resa. Det är kärnan. Men för den som vill finns det andra lager.

Och exakt vilka lager är det?

– Frågor om vår nationella gemenskap, svenskheten som gemensam identitet, mångkultur. Hur man bemöter SD. Och finns det saker som SD har rätt i? Ja, hundra procent.

Ett av många roliga replikskiften i Flaggan utspelar sig under ”Kulturnatt mot rasism” i Rinkeby. Ville försöker vinna över ortentjejen Samira genom att tala som den förstående socialdemokrat han för stunden låtsas vara:

”Jag ser inte skillnad på folk och folk. Du är exakt lika mycket svensk som jag”, säger han och vidrör henne lätt på armen.

Hon fnyser.

”Rör inte mig. Vad är det med er suedis som vill att alla blattar ska vara svenskar?”

Scenen är talande för Lindgren som manusförfattare. Precis när publiken tror sig veta vart den är på väg vrider han den ett halvt varv. Repliken träffar både den välvilliga integrationsidén och den nationalistiska föreställningen om svenskhet. Det finns inga enkla goda och onda i Flaggan.

Det är också i Rinkeby som Lindgren var mån om att filmen faktiskt skulle spelas in. Han ville inte använda området som kuliss och sedan låtsas att inspelningen skett där.

– Jag ville inte låtsas att det var där och stå i Trollhättan.

Produktionen försökte anställa lokalt och hade kontor i området. Det blev en uppförsbacke i början, men enligt Lindgren växte ett nära samarbete fram.

– Vi har gjort det tillsammans med Rinkeby. Det är en del av konstverket.

Han lägger till:

– Utan att förminska att det finns sociala problem eller kulturella målkonflikter kring till exempel hbtq-värderingar och jämställdhet.

Apropå Rinkeby: när jag tar upp ett reportage jag skrev om Taelgia, SVT-serien om gängvåldet i Södertälje, förändras han en smula. Jag berättar att jag såg serien tillsammans med en assyrisk kvinna och hennes dotter, som själva lever med den verklighet serien skildrar. Hittills har han suttit vänd mot fönstret och resonerat. Nu vänder han sig mot mig, samtidigt som han lägger in en prilla. 

Jag frågar om gränsen: får man skämta om en verklighet som fortfarande gör ont?

– Får man skämta om vad som helst? Det får man. Men man får ta konsekvenserna. Det beror på om man är bra på det.

Som sagt: hovnarren, säger Michael Lindgren, ska inte leverera svar, den ska vara en retsticka som står och jävlas. Han ser sitt arbete som ett slags journalistik fast med andra metoder: att punktera bubblor, stimulera diskussion och sedan lämna över till andra.

– Och Flaggan har inga svar. Jag tycker inte man ska ha svar som komiker. Då blir man bror duktig.

Samtalet leder oss naturligt in på Nick Alinia-gate. En kontroversiell elefant i rummet var än Michael Lindgren befinner sig just nu. När SVT spelade in en ny säsong av Invandrare för svenskar föreslog Lindgren att högeraktivisten Alinia skulle sitta i panelen. Det uppstod ett drev och SVT valde till slut att inte sända programmet. Lindgren tror att Alinias ”unkna personlighet” bidrog till att drevet fick fäste. Han har fortfarande inte gjort någon egen djupgående granskning av Alinia som person – och han har ingen makt över det program där Alinia medverkade. Men principen tycker han är enkel:

– Är man inte dömd för brott så tycker jag att man liksom har rätt att vara med i matchen.

Att låta en extrem person medverka i ett underhållningsprogram är, menar han, inte detsamma som att sanktionera vederbörandes åsikter.

– Om man inte gullar med personen – men det var ju inte vad som skedde.

SVT:s beslut tycker han var korkat. Och nu har det fått motsatt effekt.

– Nu vill man ju verkligen se programmet. Hoppas någon rättshaveristisk vaktmästare på SVT tar och läcker det.

Strax därefter går han ett steg längre:

– Jag vill starta ett upprop för att sända det.

Nick Alinia-gate och Flaggan kretsar runt samma fråga: blir det kontraproduktivt att stänga ute kontroversiella åsikter? Några upprop för att få Flaggan att visas lär inte krävas. Michael Lindgren pitchade faktiskt filmen även till Netflix, men de nappade inte – bland annat för att den både hade SD-protagonister och skulle spelas in i Rinkeby. Han är i efterhand glad över det.

Michael Lindgren betraktar sig själv som en ”progressiv patriot”. Flaggan är, säger han, en film om flaggan som symbol. Vilka är vi? Vad är Sverige i dag? Vad ska det bli? Ska vi försöka backa bandet, eller forma en ny gemenskap på nya villkor?

Men de frågorna ställs under humorn. För Lindgren är det avgörande att filmen först och främst fungerar som film.

– Om det inte är roligt, om det inte svänger och är kul och liksom kittlar en, då har jag misslyckats. För mig är det viktigaste att folk skrattar. Att det är en skön rulle och en härlig bioupplevelse.

Han avslutar med eftertryck:

– Att gå och se svensk film på bio är en patriotisk handling. Det skyddar vårt språk och vår kultursfär, till skillnad från Netflix. Man kan till och med kalla det anti-imperialistiskt.

***

Läs även: Jan Troell: ”Min första film kom ur en skoluppsats”

Läs även: Bengt Ohlsson: ”Ett otroligt flockbeteende kring kriget i Gaza”