Han tog den nya musiken till Sverige

Karl-Gerhard Lundkvist hade en manlig John Wayne-utstrålning. Hans ansikte var snyggt. Men dragen var hårda. Han såg farlig ut – och kanske var han det också. Han bröt igenom med rock’n’roll i en tid då svenskens nöjesliv dominerades av en oskuldsfull hygglighet; när Lasse Lönndahl sjöng Tulpaner från Amsterdam och Lill-Babs gjorde sin första folkparksshow. Då, på 50-talet, blev Little Gerhard den som gav Sverige den nya amerikanska musiken.  

Little Gerhard kom från Tillberga utanför Västerås. I unga år gick han till sjöss och kom till Amsterdam. Han debuterade sedan som sångare med dragspel och gitarr på nattklubben Trocadero. Så gick han i land och blev rockartist på riktigt via amatörtävlingar och dansklubben Nalen i Stockholm. Så satte han ihop ett eget kompband, landade ett skivkontrakt och fick ett genombrott med låten What You’ve Done to Me.  Han var folklig, aningen vulgär, sjöng bra och gjorde sig inte till. 

Med den jönsiga Den siste mohikanen fick han sin första riktiga storsäljare. Little Gerhard hade skickats av sin manager till Västtyskland och träffat Elvis Presley som gjorde militärtjänst där. Det gav honom smak för att göra skivinspelningar på tyska och han hämtade även sin mohikan till Sverige från en tysk förlaga. En annan cover, Buena Sera, blev 50-talets mest sålda svenska rock’n’roll-skiva och Little Gerhards första guldskiva. Med den cementerade han sin ställning som Sveriges rockkung. Det saknades faktiskt inte konkurrens om titeln. Där fanns även namn som Rock-Ragge, Rock-Boris, ”Burken” Björklund och Owe Thörnqvist men Little Gerhard var utan tvivel störst. Det var han som gav den svenska rocken en tydlig svensk accent; han till och med bytte namn från Little till Lille.  

”Han var en sprallig och busig typ” berättade en god vän honom efter dödsbudet, ”och han ogillade inte sina framgångar.” I folkparkerna flockades groupies vid hans omklädningsrum och den tidens nöjesreportrar noterade att Little Gerhard i imman på rummets fönster i spegeltext kunde ge dem fräcka förslag. Hans flickvänner och hustrur (det blev fem till slut) hade en del att ha synpunkter på. En av dem vände sig till Vecko-Revyn och det blev grunden till en autofiktion, ”Idolen och hans hustru”, som skildrade musikbranschens och folkparksartisternas sedeslöshet.

I slutet av 60-talet avtog Little Gerhards popularitet som artist och han fortsatte sin karriär som låtskrivare och producent. När han arbetade på skivbolaget Cupol upptäckte han Agnetha Fältskog, en av de blivande Abborna. ”Jag hade en bekant i Jönköping, som tipsade om Agnetha. Hon sjöng i ett småländskt dansband och skickade in ett kassettband med låtar, bland dem några hon skrivit själv. Jag fastnade för låten Jag var så kär och såg till att den spelades in”, berättade han senare. Skivan blev Fältskogs genombrott.

Han skrev låtar till Melodifestivalen och ställde själv upp med Hand i hand med dig 1982. Han fick filmroller, bland annat i Åsa-Nisse i kronans kläder. Senare i livet varvade han ner genom att under långa perioder bosätta sig i Thailand. Där träffade han, 78 år gammal, sin femte hustru, den 35 år yngre Thepthong vilket han kommenterade med ”Unga brudar håller gamla gubbar vid liv.” 

Och medan de gamla kollegerna föll ifrån en efter en fortsatte den grånade artisten oförtrutet att rocka. När han 2024 fyllde 90 år valde han att fira dagen vid stadsfesten Våryran i Fagersta.  På scenen sjöng han bland annat Buona Sera som hade givit honom hans första guldskiva, nästan 70 år tidigare.

Thepthong Lundkvist berättade efter dödsbudet för Expressen att hon hade tagit hand om sin man den sista tiden: ”Jag är i sorg. Jag har bott med honom i 22 år. Jag älskar honom och är mycket ledsen.”