Karin Thunberg var bästa vän med orden

En sliten regel inom journalistiken lyder: ”Gärna personlig. Men inte privat.” Karin Thunberg visade med framgång att det går att bryta mot budet. Det gjorde henne från 80-talets början fram till hennes sista stora porträttintervju i somras – med artisten Mikael Wiehe som fått en alzheimerdiagnos – till Svenska Dagbladets nyttigaste medarbetare och dess läsekrets mest uppskattade medarbetare.

Född och uppvuxen i Karlskrona slog hon så småningom ner rötterna på Södermalm i Stockholm om vintrarna och på Österlen sommartid där hon tog över morföräldrarnas hus i Kivik.  Det hade hos föräldrarna funnits förhoppningar om att Karin skulle bli lärare, som många från hennes släktgren från Österlen hade varit. Men det blev journalistik och år 1980 började hon på Svenskan.

Där kom hon först att arbeta på Idag-sidan som hade startats några år tidigare av den legendariske tidningsmakaren – de flesta chefredaktörer från den tiden brukade benämnas så – Gustaf von Platen. Han hade kommit från veckotidningsförlaget Åhlén & Åkerlund och ville till sin nya tidning ha ”någon som hanterade matlagning, barnuppfostran och krukväxter”, alltså vad som då sågs som ”kvinnomaterial”.

För att göra det anställde han Marianne Fredriksson som framgångsrikt hade basat för titlar som Allt i hemmet, Vi Föräldrar och Allt om Mat. Men Fredriksson var ingen som stod kvar där man lämnade henne, så Idag-sidan riktades under henne in på journalistik om psykologi, känslor och existentiella frågor. Det blev en banbrytande succé – både publicistiskt och ekonomiskt – och är så fram till denna dag.

Karin Thunberg hade flit, talang och en distinkt penna som klarade av att skriva sådant som i andra medier inte hade tagits på riktigt allvar utan sorterats in i genren hjärta/smärta eller bara ren ”känslopjunk”. Hennes intervjustil byggde på att skapa lugn och förtrolighet och sedan både uppmuntrande och uppfordrande ställa utmanande och överraskande frågor. Av allt att döma var hon genuint intresserad och nyfiken på andra människor. Tidningens äldre herrar kom att beskriva henne som ”kaxig och kavat” liksom de kallade henne och de andra medarbetarna på Idag-sidan för ”moderata rödstrumpor”. Men de vågade aldrig på allvar ifrågasätta den kommersiellt mycket framgångsrika satsningen.

Samma stil präglade senare även Thunberg som kolumnist; ett slag vardagskåsör men med djup. Den kunde avfärdas som kitschig, men för läsekretsen blev hon intressant därför att hon bjöd generöst på observationer och lärdomar från sitt eget liv. Det kunde vara högt eller lågt, allt från funderingar om livets stora frågor till banala saker som en borttappad vante. Själv satte hon upp sina rosa glasögon i håret och sa: ”Jag älskar allt det här, alla människor jag har mött, alla kolumner jag har skrivit.”

Med samma tekniker - värme och distans – blev hon också en framgångsrik författare till många böcker och en rad pjäser. Hon skrev Mellan köksfönstret och evigheten: om kärlek, vänskap och arbete och En dag ska jag berätta om mamma samt, tillsammans med Karin Alvtegen, Osynligt sjuk: medan livet passerar. Hennes sista pjäs, Skvallerdrottningen, sattes i fjol upp på Stockholms stadsteater. Den byggde på citat och minnen från människor hon intervjuat: Lena Nyman, P O Enquist, Alice Timander, Ingvar Hirdwall och fler.

Karin Thunberg tilldelades tidningen Journalistens pris ”Årets stilist” med motiveringen att hon ”brutit ny stilistisk mark för många journalister”. ”Ja”, kommenterade en kollega, ”hon var bästa vän med orden.” Publicistklubben gav henne Guldpennan och hon erövrade som ”personporträttens mästare” Lukas Bonniers stora journalistpris.

Typisk för Thunberg är den formulering hon hade i ett sista samtal med sin redaktör, när hon var klar med skildringen av Mikael Wiehe: ”Jag ville träffa honom innan han gled in i dimmorna – men så blev det jag som ska försvinna.”