Vem är det som borde myggas av, egentligen?

När Christopher Garplind i Morgonpasset i P3 år 2018 beskrev Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch och hennes kristna tro, som delas av många i Sverige, blev resultatet som förväntat. Att hon i en intervju i Aktuellt svarat fel på svenska klassikerförfattare kopplades snabbt ihop med Bibelns skapelseberättelse. ”Hur kan man ställa sådana frågor till en person som på fullaste allvar tror att den första människan på Jorden hette Adam och att Gud sen skapade kvinnan, AKA Eva, av hans revben”, enligt Garplind, som rundade av med: ”Uppenbarligen har hon inte läst ihjäl sig genom åren.”

Det är svårt att avgöra var gränsen gick mellan satir och något som mest liknar ganska trötta fördomar om troende. Men det är samtidigt själva poängen med yttrandefriheten: att också ge utrymme för ironisering, spets och ibland ren häckling av övertygelser som andra håller för sanna. Det är fullt rimligt att försvara Garplinds rätt att driva med, raljera över och i vissa fall förlöjliga någons tro. Och med facit i hand var det heller ingen producent som där och då ansåg sig behöva ”mygga av” honom.

Men när Agnes Wold, läkare och med ett eget program i Sveriges Radio, engagerar sig i transfrågan och kritiserar lagstiftning som förbjuder omvändelseförsök, eftersom det draget till sin spets skulle förbjuda föräldrar att hindra sina barn att genomgå irreversibla ingrepp om de upplever sig födda i ”fel” kropp, är det annorlunda. Då är det ”oetiskt av Sveriges Radio att ge henne tillgång till en mikrofon”.

Att forskningen inte ger något stöd för snabba könsdysforidiagnoser och hormonbehandlingar för att barnet ska slippa gå igenom puberteten i ”fel” kropp, spelar mindre roll. Inte heller att familjer blivit föremål för orosanmälningar från vården när de har motsatt sig att deras barn skulle få hormonbehandling, där föräldrarna i ett fall tillfälligt fråntagits sitt barn.

I stället: ”Kärringen […] vet uppenbarligen inte vad hon snackar om”, slår Garplind fast om sin SR-kollega. När han i efterhand kommenterar bråket i ”Eftermiddag i P3” säger han: ”Jag backar absolut inte, lås in tanten, hon är psykopat”. Även om han snabbt tillägger att han skojar om att hon är psykopat, fortsätter han: ”Lås in i alla fall”.

Samma yttrandefrihet som alltså skyddar Christopher Garplinds och andras rätt att i public service driva med människors kristna tro och reducera deras övertygelser till ett slags intellektuellt handikapp, ska alltså inte omfatta Agnes Wolds rätt att argumentera mot delar av en politiskt omstridd lagstiftning.

När till och med Jämställdhetsministern Nina Larsson (L) ställer sig bakom canceleringsförsöken är det inte bara en fråga om oenighet mellan två kollegor på Sveriges Radio. Agnes Wolds kritik av lagstiftning och idéer blir enligt Larsson ”attacker på utsatta personer”. Och att föräldrar ska kunna förhindra att deras barn genomgår irreversibla ingrepp blir ”hat och hot”, illustrerar hur wokeismens auktoritära böjelse fortfarande präglar politiken.

Antingen gäller yttrandefriheten också för den som uppfattas som obekväm i sin saklighet, eller så gäller den bara för den typ av uttryck som råkar ligga rätt i tidens kulturella nervsystem. Och då är det inte längre en princip, utan en preferens.

Jacob Rudenstrand är biträdande generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen