Det jag fruktar mest med valrörelsen

Den politiska debatten har blivit så nationalistisk att det gränsar till huvudvärk. Lite ödmjukhet skulle inte skada. Sverige är inte alltid bäst på allt.

I svensk politik låter det snarare som att gräset alltid är grönare på den egna sidan. Jo, jag har säkert varit skyldig till det ibland också. Men nog har den politiska debatten i Sverige blivit så nationalistisk att det gränsar till smärtsam huvudvärk i sommarvärmen?

Nato-debatten startade utifrån det viktiga och avgörande hotet mot europeisk säkerhet som Rysslands invasion i Ukraina utgör. Det var en given och viktig reaktion att söka sig till militäralliansen och gemensamt med andra bygga en ny säkerhetspolitisk doktrin i vårt närområde.

Men nu? Vad hände? Nu lyser Ukraina med sin frånvaro och Nato finns till för att skydda oss. Och vi för tydligen in en hel massa klokskap till Nato, vars medlemmar borde vara lyckliga över att Sverige nu förärar dem med vår närvaro. Under tiden fortsätter slakten av civila i Ukraina. Men lite längre ner på nyhetsrapporteringen och lite mindre närvarande i den politiska dagordningen.

På Arlanda köar allt fler hoppfulla resenärer, som med strejken på SAS såg allt hopplösare ut. Och i kommentarer från Swedavia och SAS och ministrar, hördes allt oftare att det minsann är längre köer i andra länder.

Jaha? Gräset grönare här, alltså. På vilket sätt hjälpte det dem som köade här att andra köade längre? Oklart, minst sagt. Och jag kan inte låta bli att tänka tanken att klimatkatastrofen gör det allt mer oundvikligt att förflytta oss med annat än fossila bränslen. Och det snart… här behövs grönare tankar på alla sidor av denna ekvation. Men priserna på el och bränsle löper amok. Och vad hörs? Jo, att det är värre någon annanstans.

Grönare här alltså! Och hur meningslöst är det svaret?

När det sen gäller de gröna frågorna i politiken, så hörs det oftare än oftast, att vi är bättre än alla andra. Vi är världsledande rent av. Helt klart grönaste gräset på vår sida! Men om helheten är att världen håller på att långsamt men säkert förstöra den framtiden? Då är väl sanningen att vi inte är bäst. Det gröna gräset är inte grönt någonstans. Inte hos oss heller.

Politiken i Sverige borde ödmjukt visa hur vi kan förändra och samtidigt ödmjukt erkänna att vi inte är bäst i världen på allt. Det skulle göra sommarens politiska iakttagelser enklare att stå ut med. Nu verkar politiken vara full av försäkringar om att vi inte alls skall behöva ändra vårt sätt att leva. Det provocerar mig massivt! Klimatet är så övertydligt med hintarna till oss människor. Något är riktigt fel och vi kommer alla tvingas ställa om stora delar av våra liv.

Men vad är det jag fruktar mest med valrörelsen? Att det blir en förnedrande kamp om vem som älskar Sverige mest. Och vilka ”svenska värderingar” som är mest svenska. Måste jag gilla smultron och ödmjukhet och omtänksamhet och landsbygd och potatis och sill och Ulf Lundell för att vara en ”riktig svensk”?

Om man gillar asfalt och Krunegård och invandrare och olikheter och systrar och bögar och lesbiska och självsäkra människor och elbilar och kompisar som är både sossar och moderater eller dem jag inte har en aning om vad de tror på? Om jag blir knottrig av olust när Åkesson säger Sverigevänner…

Jag vill vara som jag är och jag vill själv definiera vad en svensk är. Så snälla, låt valrörelsen handla om klimat och skatter och välfärd och kriminalitet och mäns våld mot kvinnor och solidaritet.

Det är spännande nog.

***

Text:

Toppbild: Erik Johansen / TT