Fan ska vara föredetting

Miljöpartiet har tappat bort sin gröna ideologi. Men jag är knappast ensam om att känna mig besviken på vad som hänt med mitt gamla parti.

Jag tvivlar på värdet av valkompasser. Men lockas av dem. Gjorde nyss den som Fokus lockar med. Jag hamnade på samma parti som en figur jag inte har något gemensamt med och dessutom tycker genuint illa om. Utan att ha träffat honom.

Det sistnämnda är ju ganska korkat, men jag tar mig rätten att i det fallet vara korkad. Jag tycker verkligen illa om Jan Emanuel. Likt förbannat hamnar jag på samma parti som den mannen. Jag blev miljöpartist, precis som Jan Emanuel när han gjorde Svenska Dagbladets valkompass.

Han blev förfärad, frustrerad, chockad och lät världen veta att Miljöpartiet är eländigare än de eländiga.

Själv blev jag lättad över att hamna där jag hamnade. Allt annat hade varit lite pinsamt. För mig eller möjligen för partiet. Jag var ändå språkrör för Miljöpartiet i elva år, träffade min fru på det partibildande mötet och har övernattat hos hundratals goda partister.

Men partiet och jag har utvecklats åt olika håll. Eller rättare sagt: jag har inte alls utvecklats. Jag står och stampar. På samma gröna fläck. Medan partiet numera till stora delar är ett annat parti. Inte minst när det gäller attityd, framtoning, språkbruk och mina efterkommande språkrörs piruetter åt alla möjliga håll. Ibland kallade man sig gröna liberaler, ibland ansåg man att sänkt normalarbetstid var omodern, ibland att ekonomisk tillväxt var nödvändig för miljön.

Ja, jisses, så det kan bli.

Jag definierar mig som ideologiskt grön, och blev lättad över att stå närmast Miljöpartiet. Trots allt. Man älskar ju sina barn, även om de gör dumma saker. Min kritik av partiet är – bortsett från usel strategi och attityd – att grunden i grön ideologi har tappats bort. Om det beror på lättja för att inte vara besvärliga i umgänget med socialdemokratiska statsråd, eller på att ledningen är svag i tron, kan jag inte avgöra. Kanske en blandning.

Nu lär det inte bara var jag i skaran av föredettingar som drar en suck av lättnad om valkompassen pekar på våra gamla partier. Alf Svensson lär vara frustrerad över sitt gamla partis kärleksstunder med batonger och xenofober. Bengt Westerberg – han som reste sig och gick när Ian Wachtmeister dök upp – lär inte vara lycklig när hans gamla parti legitimerar Jimmie Åkesson. Och Olof Johansson? Han som så nedlåtande kunde väsa något om bolagshögern men som fått se sitt Centerparti hamna längst till höger i ekonomisk politik.

Förresten är väl gamla nassar som lett Sverigedemokraterna också förvirrade nu när högernävarna inte längre far till väders utav bara farten.

Och så har vi då Reinfeldts öppnade hjärta som i tidsanpassad variant blev en gammal hederlig moderat betongklump. Och nog saknar väl Håkan Juholt både retorik och kulturellt engagemang hos sina efterträdare. Dom kanske inte ens gillar Elvis.

Fan ska vara föredetting. Och det är klart att det är skönast för nuvarande partiledningar om vi håller truten.

Miljöpartiets största tillgång är nog de andra partiernas totala oförmåga att leva upp till den breda miljörörelsens mest elementära krav när det gäller allt från klimat till biologisk mångfald. Nooshi Dadgostar – som bröt totalt med Jonas Sjöstedts miljöprofil – kan visa sig vara Miljöpartiets främsta valarbetare. Jämte Magdalena Andersson som envisas med att – helt sanningsenligt – så ofta hon kan meddela att det som hänt på klimatområdet är Miljöpartiets förtjänst. Tänk bara på ”stål utan kol”.

Att Magdalena Andersson berömmer Miljöpartiet beror förstås i första hand på att hennes vara som statsminister beror på om Miljöpartiet klarar spärren eller inte. Språkrören lovar ju att stötta en S-ledd regering – det gjorde visserligen Peter Eriksson och Maria Wetterstrand också inför valet 2002, men började förhandla med Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna. Göran Persson skrev i sina memoarer hur Peter Eriksson förnekade att så skedde, men bilder i kvällspressen avslöjade alltihopa några timmar senare.

”Jag blev ursinnig”, skrev Persson.

Nåja, Persson har inte så mycket att säga. Han mottog det norska Sofie-priset för sin goda miljöpolitik under åren som statsminister. Grön skatteväxling och rejält höjt stöd till skydd av biologiskt värdefull skog. Att det var Miljöpartiet som drev igenom alltihopa genom sitt budgetsamarbete med regeringen visste ju inte norrbaggarna. Och Persson valde att vara tyst om den saken. En check på hundratusen dollar fick han. Det skrevs i Expressen att han tog pengarna själv.

Kanske köpte han kossor. En rejäl mjölkko kan man inhandla för 25 000 kronor. Pengarna räckte till 40 stycken. Visserligen pruttas en del metangas men det får man ta.

***

Birger Schlaug var språkrör för Miljöpartiet 1985–88 och 1992–2000. I dag är han fristående debattör och författare, senast till ”Vad ska vi ha samhället till?” (Verbal)

Text:

Toppbild: Henrik Montgomery / Tomas Oneborg //TT