Såväl slöja som skygglappar

”Så vitt jag vet hade vare sig Pela eller Fadime slöja”, skriver Bilan Osman apropå SD:s förslag om slöjförbud. Slöjdebatten, menar hon, är reducerbar till rasism, liksom islamofobi och det nya: ”antimuslimism”. Orientalism inte att förglömma. Avslutningsvis, för formens skull, även fascism.

Anklagelser om förtryck inverteras från dem som söker normalisera uttryck av religiöst förtryck till dem som söker säkra det sekulariserade samhället och dess friheter. Allt är de andras fel, de som har fel inställning till att kvinnor – och enbart kvinnor – ska skyla sig. 

Pela och Fadime är inte längre vid liv på grund av hederskultur; de mördades för att deras släkt ansåg att de genom sitt leverne – vilket inkluderade valet att inte bära slöja – brutit mot hedersnormer och vanhedrat släkten. Det får vi för all del ge Osman rätt i: Pela och Fadime bar inte slöja. För det mördades de.

”Tillskriv aldrig ondska det som tillräckligt väl kan förklaras av dumhet”, lyder Hanlons rakblad. Om tramset som utmärker slöjdebatten – att likna slöjan vid en spetsduk, sjalett, bindmössa eller dok och låtsas att den beror på ett fritt, medvetet val – handlar om dumhet förblir osagt. En del, likt Osman, tycks försvara slöjan av religiösa, sentimentala och dogmatiska skäl. Andra, som Josefin de Gregorio, kallar slöjans mer extrema avarter ”vacker” medan Annika Strandhäll insisterar att slöjan är frivillig och America Vera-Zavala hävdar att den utgör ”politiskt motstånd”. Slöjdebattens fokus förskjuts därigenom från dem som riskerar att gå samma öde som Pela och Fadime till mötes, från inlåsning, sexualisering och hedersförtryck, och från rätten till frihet från religion. 

Osmans valda förklaringsmodell landar föga förvånande i islamofobi och rasism – ”en fobi mot de människor som på något sätt ens ser ut att vara muslimer” – liksom i en antirasistisk postkolonial jargong som akrobatiskt omfokuserar terrorattacken 9/11 till hur den ”drabbade” Osman och andra muslimer.

Anklagelser om orientalism och kolonialism klingar falskt när islam själv utgör en imperialistisk kolonialmakt av rang. Osman försöker ohederligt porträttera även de värsta islamska manifestationerna som en västerländsk fobisk nidbild: ”vi växte alla upp med föreställningar om avhuggna händer”. Det är dock inga orientalistiska vanföreställningar; straff i form av kapning av händer sker alltjämt i Somalia, Afghanistan, Iran, och Pakistan. Lika ohederligt är påståendet att det enbart i en ”antimuslimsk miljö” pratas om hur homosexuella ”kastas till sin död” när avrättningar av homosexuella sker i Iran, Saudi, Afghanistan, Jemen, Mauretanien, Brunei, Qatar, Nigeria och Somalia. I Malaysia och Indonesien fängslas och piskas ”bara” de homosexuella.

Slöjdebatten handlar så inte enbart om en tygduk utan om en vidare ideologiskt grundad kampanj för att urskulda religiösa avarter och smutskasta det demokratiska Väst som vore det i själva verket den intoleranta parten. Förminskande av Pelas och Fadimes mod och oviljan att prioritera de flickor och kvinnor som vill frigöra sig från hedersförtryck och uppgå i det svenska samhället är osmakligt. Debattförvrängningen understöds av svenska politiker och debattörer som inte personligen riskerar att drabbas av hedersvåld. Deras reflexiva mantra om att slöjan ska stå var och en fritt, representerar en naiv kulturrelativism.

Sofie Löfwenmark från Doku uppvisar förtjänstfullt hundra exempel på domar i vilka slöjtvång förekommit som hedersrelaterad kontrollmekanism. Slöjan kan med all tydlighet inte reduceras till ett simplistiskt mantra om ”fritt val”, ty domstolen har om och om igen belagt att det inte ens i det till synes fria Sverige handlar om ett fritt val. 

Avsaknaden av fördjupad analys ekar följaktligen hånfullt i ett land som kallar sig jämställt: att oreflekterat försvara en symbol vars existens grundas i ena könets förmodade skamlighet är oförståeligt. Menar de verkligen att uttryck för könssegregering är normalt, att det är legitimt att kvinnor ska dölja sig helt, eller ens halvt, medan männen fritt kan lalla runt på playan i alltför tighta speedos?

Argumentet att det bör stå var och en fritt att bära slöja kan aldrig väga tyngre än skyldigheten att värna dem som inte vill. Vore slöjans försvarare på allvar intresserade av frihet, skulle de försvara friheten från religion framför rätten att utåt manifestera den. Att försvara dem som inte kan försvara sig själva står väl för alla frihetligt sinnade långt över krav på att arkaiskt skyla kvinnor? 

När till och med liberala debattörer som PM Nilsson undslipper sig plattityder om slöjan – ”ingen ska ha synpunkter på om en kvinna bär den eller inte” – har debatten bevisligen tappat styrkraft. 

Syftar resonemanget på att ”ingen” får ha synpunkter på om en flicka tvingas täcka sig eller på att det ska stå flickan fritt att själv besluta? Det första är urbota dumt. Hur det senare ska kunna garanteras, annat än genom att slöjan inte normaliseras i det offentliga genom att friheten från slöjan och religion säkras av samhället, ges aldrig svar på.

Ska vi tvingas se fler domar om hedersförtryck, fler mord, innan slöjdebatten ges den eftertänksamhet som Pela och Fadime och de som lever i samma förtryck förtjänar?  De som förminskar slöjans betydelse legitimerar ett barockt, förlegade uttryck för kontroll och ”heder”; slöjan är del av ett misogynt ideologiskt system och till syvende och sist inte annat än en symbol i förtryckets ledband. Att principer tycks ack så förgängliga, särskilt så här i valtider, är inte en hedersam skrud som vissa självmant ikläder sig. 

Johanna Denize är filosof, forskare och doktorand vid universitetet i Bristol