Betraktelser från Almedalen – Ebba Buschs politiska näsa

Det är ingen idé att vara hjärtnupen: politiska allianser är inga äktenskap. Inga löften gäller i nöd och i lust. Hela poängen med en politisk allians är att uppnå makt, motsvarigheten till lust. Den allians leder till nöd, det vill säga opposition, är förbrukad. Så om Kristdemokraterna nu håller på att jämna vägen för att knyta an till Magdalena Andersson är det förstås helt i sin ordning, med politiska mått mätt.

Det var Ebba Busch tjuvstart i går — det är Kristdemokraternas och Liberalernas dag i Almedalen i dag — som fick ryktet, länge ett vänsterliberalt önsketänkande, att gå. ”Det blågula laget”, som Busch kallar Tidöpartierna, snackar för mycket om vad de levererat och om motståndarnas brister, menade hon. Det borde tala mera om vad som ska ske i framtiden och det som ska ske i framtiden är välfärdssatsningar, vård, omsorg och allt det där.

Det råkar förstås dessutom vara traditionella hjärtefrågor för Kristdemokraterna.

Ingen kan anklaga Ebba Busch för att sakna politisk näsa, så det vore riskabelt att göra det just denna gång. Och mycket talar för att hon träffar rätt i det hon säger. Den här mandatperioden har, av nödvändighet, varit fylld av hårda klappar. Man tröttnar. Och om man nu ska dra folk som står och velar mellan blocken är det inte mer straff och utvisningar som kommer att göra susen.

Så, om man så vill, kan man säga att Busch gör en insats för laget, samtidigt som hon främjar det egna partiet. Men hon gör förstås också en invit till Magdalena Andersson.

Tre önskningar på en gång? Men det går ju faktiskt inte.

Jo det går faktiskt, inom politiken.

Och för Kristdemokraterna är det antagligen det smartaste att göra i det läge som är. Busch stärker sin och sitts partis roll, oavsett hur utgången blir till slut. Ska man ha något att förhandla med kan man inte reducera sig till en pendang till det gamla Vänsterpartiet som väsnades, men alltid kröp till korset.

Och apropå det: det här är sossarnas chans att visa det nya kaxiga Vänsterpartiets sin plats. Om valresultatet blir i linje med SCB:s mätning kan Socialdemokraterna bilda regering utan Vänsterpartiet om både Kristdemokraterna och Centern hänger med. Kruxet är, förstås, att Miljöpartiet måste få vara med också. Dels av rent matematiska majoritetsskäl, dels av strategiska skäl: det är det enda parti som Socialdemokraterna i modern tid delat regering med och att dumpa miljöpartisterna vid första tillfälle är riskabelt för framtiden.

Lite stadga måste man ha i sina allianser, ändå.

Att samregera med Miljöpartiet vore kanske inte alldeles lätt för centerpartister och kristdemokrater, men kombinationen vore, jämförelsevis, ett himmelrike för Magdalena Andersson. Borgerligheten splittrad, moderater och sverigedemokrater marginaliserade, den egna vänsterfalangen försedd med motvikt och Vänsterpartiet kväst.

För Nooshi Dadgostar vore det mindre kul. Men för på sikt är det inte säkert att det vore så tokigt för Vänsterpartiet heller. De hade planen att sno Socialdemokraternas plats som det breda vänsteralternativet. Socialdemokraterna omgrupperade och blockade den utvecklingen. Slår de sig i slang högerut öppnas luckan igen och Vänsterpartiet verkar redan norpa väljare av Socialdemokraterna. Det är val 2030, också.

Ja, det här är sådana tankar man vaknar till i Almedalsveckan, när en kråka stått och hamrat med näbben på fönstret klockan fyra på natten. Det kan ju bli på helt andra sätt också. Vi får väl se hur Ebba spelar ut sin dag.

Johan Hakelius