Betraktelser från Almedalen – Thand Ringqvist en svensk Hoxha
C var ett parti med tanter i blommiga klänningar och gubbar med händer som dasslock. Nu är det prideaktivister och marknadsfrälsta liberaler.
Vad var det han sade, Anders Ehnmark, om Nordkorea? ”En vän i världen, en modig liten nation som bjuder sina mäktiga grannar spetsen, en ostasiatisk igelkott, som vi har mycket gemensamt med, ändå, som hävdar sin självständighet”.
Något sådant.
Citatet kommer tillbaka till mig när jag hör Elisabeth Thand Ringqvist hålla sitt Almedalstal. Inte så mycket för att tekniken fallerar och Thand Rinqqvist får ägna någon minut åt att instruera den valhänta CUF:are som sköter telepromptern. Det är visserligen den typen av funktionshaverier som är typiska för kommunistiska paradis, men det är alltså inte det som får mig att tänka på Ehnmark och Nordkorea. Det är i stället det ständiga jublet och applådåskorna som levereras av de utplacerade unga centerpartisterna i publiken. Till och med när Thand Ringqvist försöker få ordning på promtern — ”nej, inte där… ja… nej, ned längre… så! Nej! Mer…” — hälsas formuleringarna av de trogna som vore de en banbrytande femårsplan.
Det här är, numera, typiskt Centern.
Det brukade vara ett parti med tanter i blommiga klänningar och gubbar med händer som dasslock och fysionomi som grävlingar. Inte så lätta att uppelda. Nu är det lankiga prideaktivister och marknadsfrälsta liberaler. Unga, stjärnögda pionjärer som hävdar sin självständighet och bjuder sina mäktiga grannar i partivärlden spetsen.
Vilken entusiasm! Vilken övertygelse! Vilken känsla av att tillhöra den utvalda skaran!
Det här är, helt enkelt, inte bara ett parti, utan också något av en sekt numera. Det började förstås med Annie Lööf, som förresten satt där på främre raden. När hon bröt sig ur det sammanhang som andra partier fanns i och skapade ”den breda mitten” var det en miniversion av vad Enver Hoxha, eller åtminstone Tito, gjorde på sin tid. Och ska man hålla samman en alternativ verklighet måste man samlas kring någon. Personkulten blir ett nödvändigt verktyg. Till sist till den grad att personen i sig inte är så viktig, men kulten är det.
Det är därför Elisabeth Thand Ringqvist hyllas som Moses just nedstigen från Sinaiberget, trots att partiet haft två misslyckade försök efter Annie Lööf och trots att hon inte är anmärkningsvärt karismatisk. Det behövs en samlande punkt för den jublande centerkulten. Det levererar hon. För, ärligt talat, hur skulle hon kunna misslyckas när unga centerpartister skulle hyperventilera, även om hon läste en bruksanvisning för en näshårsklippare?
Johan Hakelius
