Betraktelser i Almedalen – Rikt, rimligt, rättvist

På Almedalens sista dag har man sällan problem att hitta parkeringsplats. Redan på morgonen hörs rullväskorna slamra mot kullerstenen. Färjorna fylls och flygen stuvas. Man kan ”arbeta hemifrån” även om man är satt på att bevaka Almedalen.

Det kan ändå vara en fördel att vara sist ut — eller näst sist ut då, för Nooshi Dadgostar fick den tomma fredagskvällen på sin lott. Som siste partiledare har man fått känning på vad som fastnade den här gången, man kan parera andras utspel och finna den rätta tonen. Den ton som alla saknat veckan igenom.

Ulf Kristersson var lika lugnt förbindlig som alltid. Inte särskilt många överord. Bara något enstaka pappaskämt: ”skillnaden mellan att skapa vårdköer och att kapa vårdköer är precis som det låter – bara ett S”. En måttfull allitteration: ”rikt, rimligt, rättvist”.

Med lite god vilja kan man tänka sig de lagom stridslystna moderatkämparna samlas på något torg och höja näven lite halvhögt, medan de med stadig, men inte alltför störande stämma ropar slagorden:

”Rikt! Rimligt! Rättvist!”

De kan alternera med ”villa, Volvo, vovve”, som förstås också nämndes.

Det var, kort sagt, inget dåligt tal. Det var framför allt ett ärligt tal. För bilden av Moderaterna som ett överklassparti är så nattstånden att det lagt sig ett skinn på den. Moderaterna är och har rätt länge — i allt från värderingar och personuppsättning till retorik — varit ett medelklassparti. Överklassen kanske röstar på Moderaterna, men i så fall gör de det för att de inte hinner starta junkerpartiet mellan jakterna, eller — kanske mer troligt — för att svensk överklass så länge marinerats i medelklassens eklut att de till sist blivit ett slags medelklass, fast med anor och ett och annat slott.

Inget fel i det. Inget särskilt hedervärt, heller. Men det är som det är.

I just denna valrörelse är de här förutsättningarna en aning besvärliga för en moderatledare, för med de utsikter som opinionsmätningarna presenterar behöver en moderatledare en riktigt intensiv och hetsig valrörelse. En politisk konflikt av titaniska mått, för ska det bli fyra år till finns det berg som måste flyttas. Just den sortens holmgång som anständig medelklass ogillar.

För oppositionens huvudfigur, Magdalena Andersson, är det tvärtom. Hon skulle med lätthet kunna komma överens om en vapenvila i valrörelsen och tyst och snällt vänta in valdagen. Något anständig medelklass säkert skulle uppskatta.

Hur vänder man upp-och-ned på allt, hur river man upp himmel och jord, om man samtidigt inte kan skrämma sina måttfulla potentiella medelklassväljare med alltför hetsig retorik? Kan man verkligen elda upp dem med en taktfull vädjan till deras sunda förnuft?

”Rikt, rimligt, rättvist”.

Det här är Sverige, medelklassens lustgård, så man ska inte alldeles räkna bort möjligheten.

Johan Hakelius