Bodström förnekade barnkriminella – nu vet vi bättre

Lokaltidningen Mitt i Stockholm berättade nyligen att några åtta-åringar på Stuvsta IP blev föremål för vad polisen misstänker vara värvningsförsök till organiserad brottslighet. En grupp 15-åringar frågade om bostadsadresser och telefonnummer, slängde till dem mynt (samt filmade tilltaget och lade ut det på Snapchat) och utlovade airpods nästa gång de sågs.

På sociala medier uppgav en förälder att något liknande skulle ha ägt rum dagen efter i Kräpplaparken i Huddinge.

”Väldigt utstuderat” och det ”känns som ett skolboksexempel på gängrekrytering”, menade Anna Schelin, kommunpolis.

Nyheterna om rekryteringar av barn till gängkriminalitet har genom åren handlat om allt yngre personer. Vi har läst om kontraktsmördare, vapentransportörer, narkotikakurirer och springpojkar som inte ens varit tonåringar.

Och för varje sådan nyhet kan den minnesgode erinra sig dessa ord från Thomas Bodström då han gjorde upp med ett antal förmenta myter om brottsligheten. I en artikel i Expressen augusti 2015 skrev Bodström, tidigare socialdemokratisk riksdagsledamot, ordförande i justitieutskottet, justitieminister, styrelseledamot i Advokatsamfundet, Unicef Sverige och fondbolaget Allra samt tilltänkt landshövding i Stockholm, följande:

”En annan myt är att brottsligheten går ned i åldrarna för varje år. Där behövs det faktiskt ingen forskning. Om man bara tänker efter en smula, så förstår vem som helst att det är omöjligt rent logiskt sett. I så fall skulle vi ganska snart ha organiserad brottslighet på dagisnivå.”

Bodström har genom åren rättmätigt förlöjligats för denna tankefigur som inte åldrats vidare väl. Men bortom det legitima hånet finns ett par andra aspekter som det är värt att dröja kring.

Ty på ett kunskapsmässigt plan röjer uttalandet tre signifikanta tillkortakommanden – förmätenhet som hållning, okunnighet som dygd och fantasilöshet som inställning.

Förmätenheten består i rationalism, tron att man utan empiri kan resonera sig fram till hur samhällsfenomen kommer att utveckla sig. Med arrogansen därtill att det räcker med att bara tänka efter ”en smula”. Det är den utopiska sociala ingenjörskonstens högmod att man vid skrivbordet kan planera och tänka ut hur samhället bör eller ska se ut.

Okunnigheten är avvisandet av kunskap – att det inte behövs någon forskning. När tvärtom den historiska kunskapen, mycket lättillgänglig också 2015, är att organiserad kriminell verksamhet från 1700-talets ficktjuvsligor, över 1800-talets urbana stöld nätverk, till 1900-talets systematiserade rekrytering, alltid utnyttjat barn, även i mycket låga åldrar.

Fantasilösheten framträder som en visshet att det som hänt världen över inte skulle kunna inträffa i Sverige, eftersom det skulle vara omöjligt ”logiskt sett”.

Trots att Bodström dömde ut behovet av forskning, har det ändå forskats kring rekryteringen av barn till kriminella nätverk. I en studie från 2023, sammanfattade Brottsförebyggande rådet:

”I Brås intervjuer framkommer att nätverken i första hand eftersöker och accepterar barn och unga som redan begår mindre allvarliga brott tillsammans med jämnåriga, är synliga utomhus utan tillsyn i samma område som nätverket är baserat i och/eller är närstående till nätverksaktiva. Rapporten visar att inträden i kriminella nätverk går fort och innebär ett tydligt skifte i den kriminella karriären. Det förekommer att hela ungdomsgäng inträder tillsammans i ett kriminellt nätverk.”

I allt lägre åldrar.

Thomas Gür