Detta är kommunism, detta är V, detta är Dadgostar

Om och om igen sker det: Vänsterpartiets medlemmar och politiska kandidater sprider allt från antisionism till antisemitism till hyllande av terrorister. De gillar brett men ändå snävt: Isis, Al Qaida, Hamas, Hezbollah, Houthierna. Terroristorganisationerna de uppskattar är mångtaliga, ideologin de vilar sin terror på däremot singulär: de gillar verkligen islamism. De gillar inte judar eller Israel. Det framkommer genom Expressens idoga kartläggning av V:s partikamraters uttalanden och spridning av propaganda och blodsanklagelser mot Israel och mot det judiska folket. V:s ledamöter står för judehat, skuldbeläggande och smutskastande av judar. Intet nytt under solen. Likväl har V och Dadgostar låtit det fortgå och accepterar detta i sitt parti.

Dadgostar hävdar i TV4 att den antisemitism som de nu ”lämnade” vänsterpartisterna ger uttryck för beror på Israel. Hon kallar det inte antisemitism, så klart, utan en ”reaktion på folkmordet”. Antisemitismen är alltså judarnas eget fel. Igen.

Eftersom inget folkmord sker så faller Dadgostars förklaringsmodell platt. Utan folkmord är det återigen enbart gammal hederlig antisemitism av sammatyp som V:s historiska idoler ägande sig åt; Marx, Lenin, Stalin, Chrusjtjov, Brezjnev, Andropov.

Sovjet älskade att hata judar, att låsa in, avrätta och kasta ut ur landet. De tyckte så illa om judar att de återanvände ett alldeles eget ord för att kollra bort de värsta kritikerna: antisionism. Med den omdefinieringen av begreppet sökte de göra antisemitism rumsrent.

Under det initiala bolsjevikiska förtrycket av oliktänkande, borgare, religiösa, ja alla som inte föll till föga för det kommunistiska, ingick en kriminalisering av “sionistisk aktivitet” liksom ett förbud mot användande av hebreiska. Bolsjevikerna förklarade att tanken på en judisk nationell identitet utgjorde ”borgerlig nationalism”, som i sin tur var oförenlig med kommunistisk lojalitet. En egen avdelning – Yevsektsiya – skapades inom kommunistpartiet för att utplåna traditionellt judiskt liv. Många judar flydde till Europa enbart för att där återigen förföljas, denna gång av nazisterna.

Under kalla kriget stödde Sovjet skapandet av en judisk stat, ironiskt nog i hopp om att den skulle bli deras allierade. När Israel kom segrande ur sexdagarskriget mot de sovjetunderstödda arabiska arméerna och visade att de valde väst och den frihetliga sidan, inledde Sovjet en massiv koordinerad propagandakampanj mot landet.

Sovjet skapade en egen pseudoakademisk disciplin för att verkligen förankra sin antipati mot det judiska folket och Israel; zionologija – sionologi. De producerade böcker, filmer, satiriska tecknade serier som alla nyttjade klassiska troper om den blodtörstige, penninghungrige, handgnuggande juden. De återanvände gamla konspirationsteorier som Sion vises protokoll och formulerade om språkbruket till en mer modern, lättsmält antisemitism.

Sovjet organiserade sin kampanj kring tre hörnpelare: sionism som rasism, likställandet mellan Israel och nazism och utmålandet av Israel som en kolonial bosättarstat och ett imperialistiskt verktyg för Sovjets huvudfiende, västmakterna.

Den retorik som universitetsstudenter världen över nu slänger sig med, som akademin reproducerar som vore det legitim forskning – så även på svenska universitet – och som ”palestinaaktivister” i demonstration efter demonstration, liksom vänsterpartisterna rabblar som vore de yoga-mantran, utgör så intet nytt. Det är genomtänkta, historiskt etablerade antisemitiska troper med ett uttalat syfte. De har konstruerats för att skifta all skuld mot judarna och den judiska staten. Vad som än görs gentemot Israel, vilka bestialiska dåd deras medborgare och barn än utsätts för, bortförklaras det genom anklagelser mot Israel och judarna.

Invertering av Förintelsen, och de befängda anklagelserna att ett krig, som startades av Hamas, skulle utgöra ett folkmord, är direkt tagna ur den sovjetiska spelboken: uttrycket genocide Israeli style användes i sovjetiska pamfletter redan på 80-talet. Dessa anklagelser sprids till okunniga, naiva studenter och aktivister, som genom så kallad ”zombie-sionism” förmås använda dessa retoriska verktyg mot Israel med explicit syfte att vända upp och ned på den moraliska skulden.

Slagorden är del av det ideologiska arvet från kalla krigets kommunistiska sovjetiska propagandamaskineri. En ledare för ett vänsterparti kan så klart sitt partis historia och dess ideologiska rötter.

Det svenska kommunistiska partiets medlemmar utbildades i Moskva, de fick regelbundet material och partilitteratur direkt från Moskva. Genom partiets tidningar, såsom Ny Dag och Norrskensflamman, översattes och publicerades artiklar som reflekterade och direkt upprepade den sovjetiska hållningen gentemot Israel och det judiska folket. Israel beskrevs som en ”imperialistisk spjutspets” och ett ”kolonialt projekt”, och uttrycket ”nazistiska metoder” användes för att beskriva judarnas försvarskrig. Det svenska kommunistpartiet anammade 1976 till och med den sovjetiska hållningen att sionism är en form av rasism. Att Dadgostar upprepat anklagar Israel för folkmord med det propagandistiska språkbruket gör tydligt att V inte har gjort upp med sitt språkliga antisemitiska arv från moderpartiet.

Dadgostar nyttjar sina kommunistiska anfäder i Sovjetunionens smutskastningkampanj till fullo. När hon i TV utan tillstymmelse till darrning på rösten förminskar sina partivänners judehat till en reaktion på Israels ”folkmord” använder hon utan tvekan klassiska kommunistiska spelregler.

Att såväl V som Dadgostar om och om igen vägrar ta – och slipper undan – ansvar för sina medlemmars och sitt partis vedervärdiga åsikter, är hårresande. Den antisemitism som V och Dadgostar sprider är inte värdigt den svenska demokratin. Det är inte värdigt Sverige. Vänsterpartiet är – ofrånkomligen och bevisligen – ett historiskt och nutida antisemitiskt parti, lett av en apologet för antisemitism.

Att Socialdemokraterna och Miljöpartiet planerar att samarbeta med V är i ljuset av detta förvånansvärt. Det är inte något Andersson ens borde överväga.

Johanna Denize är filosof, forskare och doktorand vid universitetet i Bristol