Därför ljuger Greta 

Greta Thunberg – alldagligt söt och lite på spektrumet – är Sveriges egen girl next door. När hon engagerade sig för miljön på sitt oefterhärmligt arga men oinsatta vis rördes många av hennes ungdom och brinnande passion.

Nu har hon släppt klimatet och riktat sin aktivism mot Gaza. Lika sparsamma som hennes kunskaper var om miljön är de om Mellanöstern. Men ilskan och övertygelsen består. 

Sedan Greta kom ut som antisemit – genom att vråla om sionister, oblygt frottera sig med människor som öppet hyllar Hamas och Hizbollah, gå klädd i t-shirt med en bläckfisk som slingrar armarna runt jordklotet (en anspelning på judiskt världsherravälde) och bära ett smycke som symboliserar Israels utplånande – har hon förlorat många följare. Men långt ifrån alla. 

I tisdags kväll (datumet 7 oktober var knappast en slump), nyss hemkommen från ännu en båtutflykt till Israel, gav Greta en pressträff på ett smockfullt Sergels torg. Hon hade tidigare klagat på att hon i det israeliska ”tortyrfängelset i öknen” fått utstå vägglöss, hårt underlag och otillräckligt med mat.

Nu berättade hon om Gaza som vore hon ett ögonvittne, trots att hon aldrig har satt sin fot där. Hon nämnde också ”de extrema fysiska övergreppen och den tortyren som vi utsattes för i fängelse”. 

Uppenbara lögner. Så varför ljuger Greta? 

Förmodligen för att hon – liksom hennes lärjungar – lider av Jesuskomplex. Även om inte just Greta har dragits i håret, tvingats pussa Israels flagga eller placerats i en pytteliten bur och hotats med att bli gasad, så har säkert någon annan varit med om just detta. Som Messiasfigur blir hennes uppgift att ta på sig andras smärta och göra den till sin. 

Sett från sin egen horisont ljuger inte Greta, men hon fantiserar och suggererar. Lärjungarna slickar i sig utan att ifrågasätta – som lärjungar ofta gör. När Donald Trump tipsade om att hon borde uppsöka läkare kan han ha menat att hennes sätt att traktera sanningen gränsar till vanföreställningar. 

Att uppriktigt vilja förstå ena sidan i en konflikt är smärtsamt. Att försöka leva sig in i båda – ja, alla – sidor, kan bli outhärdligt. Många genom historien har dragits ned i förståelsens bottenlöshet. Ibland har det kostat både liv och förstånd.  

Jag förstår att varken Greta, eller andra som stenhårt håller på bara den ena parten i en konflikt, vill utsätta sig för obehaget att släppa sargen. Den som står mitt i och befinner sig i skottlinjen. Det är en ensam position där få vänner finns, och för att kunna stå pall krävs både kunskap, medlidande och mod. Det är ingen plats för narcissism och uppmärksamhetstörst. 

Trump har i dag – förhoppningsvis – lyckats med sin fredsförhandling. Om allt går vägen kan de sista 49 ur gisslan äntligen lämna Gaza och på måndag komma hem. Merparten i liksäck, men ändå. Den galna stämning som i två år har jäst i världen kanske stillas, och två folk kan börja läka.

Och Greta får leta nya specialprojekt, gärna långt ifrån rampljuset.