Domstolsverket svarar angående larm – men undviker kärnfrågan

Efter avslöjandet om att prövningstillståndssystemet har kunnat användas som en arbets- och balansregulator, har Domstolsverket lämnat ett skriftligt svar.

Domstolsverket framhåller att myndigheten fortsatt att arbeta med frågan om prövningstillstånd och angränsande frågor, och att detta bland annat skett genom arbetsgrupper med representanter från Sveriges Domstolar. Vidare hänvisar man till att frågan om utvidgat prövningstillstånd i brottmål har utretts och att regeringen nyligen tillsatt en ny utredning om straffprocessen.

Den egentliga frågan lämnas obesvarad

Den information myndigheten har lämnat kan vara relevant. Men den bemöter inte den egentliga frågan om varför Domstolsverket inte slagit larm om att prövningstillståndssystemet, har kunnat användas som en arbets- och balansregulator, trots att Domstolsverket har känt till detta i drygt 25 år.

För frågan som ställts är inte om Domstolsverket arbetat vidare med prövningstillstånd. Frågan är om myndigheten – och domstolarna – under lång tid har accepterat att systemet, vilket faktiskt handlar om mål som kan vara mycket betydelsefullt för människor, eftersom de förväntar sig att en domstol prövar deras överklagande.

Domstolsverket skriver också att ”prövningstillstånd ska beviljas eller nekas utifrån i författning uppställda kriterier”. Frågan handlar dock om att något som ska fungera på ett visst sätt inte alltid gör det.

Det mest centrala i Domstolsverkets svar är i stället myndighetens markering av sin roll: I svaret påpekas att Domstolsverket är en central förvaltningsmyndighet med främst administrativa och stöttande uppgifter och att man inte har något tillsynsansvar över domstolarnas dömande verksamhet.

Frågan är om Domstolsverket bör kunna beskriva sig som en drivande och stödjande kraft i utvecklings- och kvalitetsarbete, och samtidigt inta en hållning som innebär att man inte vill svara på hur ett centralt rättssäkerhetsinstrument faktiskt används.

Om rapporten, som i dag är drygt 25 år gammal, tydligt beskriver prövningstillståndet som ett arbets- och balansreglerande verktyg, bör detta inte vara en marginell detalj, utan snarare anses utgöra en alarmerande signal om att rättsprocesser riskerar att påverkas av organisatoriska hänsyn.

Saken har varit känd i decennier för Domstolsverket och domstolarna, men ingen har slagit larm.

Domstolsverket hänvisar dessutom till att regeringen nyligen tillsatt en utredning om straffprocessen, där prövningstillstånd i brottmål i hovrätt ingår. Men det är inte samma sak som att svara på varför ett system som redan för drygt 25 år sedan beskrevs som belastningsreglerande, inte möttes med ett tydligare larm, eller åtminstone en offentlig diskussion om konsekvenserna.

Att peka på en ny utredning riskerar att bli en bekväm strategi: ansvaret skjuts framåt i tiden och uppåt i hierarkin, samtidigt som grundproblemet lämnas orört.

Det är just därför frågan kvarstår. När en central myndighet vet att en ordning som ska skydda rättssäkerheten samtidigt fungerar som en ventil, kan det inte anses tillräckligt att hänvisa till interna processer och formella gränsdragningar. Det krävs öppenhet, tydlighet och ansvarstagande – inte minst gentemot medborgare som nekas prövning utan att kunna veta om beslutet i praktiken påverkas av domstolarnas kapacitet.

Domstolsverkets svar är därför inte ett avslut, utan bör ses som ett kvitto på att rättsstaten fortfarande har svårt att tala klarspråk om sina egna svagheter.

När myndigheter börjar gömma sig bakom organisatoriska definitioner, i stället för att bemöta sakfrågan, är det inte bara en kommunikationsmiss – det är en varningssignal.

Deniz Eryilmaz är juridik- och rättsskribent