Etermedia och Moderaternas stockholmssyndrom
Vad är det för vits med att en moderat minister bygger sin regerings mediepolitik på en problemdefiniering som är Socialdemokraternas?
fredag 12 juni
Vad är det för vits med att en moderat minister bygger sin regerings mediepolitik på en problemdefiniering som är Socialdemokraternas?
I början av månaden lade kulturminister Parisa Liljestrand ut en reel från riksdagsdebatten på sitt offentliga Facebook-konto, där hon betonade att regeringen var bättre än Socialdemokraterna på att avsätta skattemedel till public service, det vill säga de statliga etermediebolagen Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion.
Detta, med en budget till de tre statliga bolagen på tio miljarder kronor per år, var ett belägg på att hennes regering slog vakt om de fria medierna, menade Liljestrand:
”Med det nya sändningstillståndet vi tog fram får public service mer pengar än vad de hade under Socialdemokraternas tid. Det är alltså inte en fråga om nedskärningar, inte under vår tid vid makten i alla fall.”
Men vad är det för politisk poäng med att skryta om att en högerregering ger mer skattepengar åt de statliga etermedieföretagen än en vänsterregering?
Därtill, vad är det för vits med att en moderat minister bygger sin regerings mediepolitik på en problemdefiniering som är Socialdemokraternas, nämligen att medial frihet ska mätas med hur mycket skattemedel som regeringen lägger på statliga mediebolag?
Slutligen, hur kommer det sig att Moderaterna och högern fortfarande hyser den absurda tanken att framgångsrik politik ska mätas på grundval av input och inte av output? Det vill säga att framgångsmåttet fortsatt ska vara hur mycket skattemedel som man spenderar och ofta förslösar, och inte vilket resultat man får ut av de pengar man har lagt ned.
Varför ska mediepolitik begagna sig av samma mått som biståndspolitik, som går ut på att Sverige ska lägga en viss andel av sin nationalinkomst på utvecklingsbistånd, men utan att någonsin ha mätt om biståndspolitiken har uppnått de mål man har satt?
Sedan Moderaterna, tillsammans med Kristdemokraterna och Liberalerna, den 14 november 2018 röstade ja till det socialdemokratiska förslaget att med en skattehöjning finansiera de statliga etermediebolagen, utan att först ställa krav på professionalitet, kvalitet, saklighet, objektivitet, resultat och utvärdering, har de varit vänsterns mentala fångar i detta politikområde.
Kulturministerns märkliga skryt om att spendera mer skattemedel än vänstern på en verksamhet som ännu inte har fått några krav på sig enligt ovan, visar att de borgerliga partierna fortfarande lider av ett stockholmssyndrom när det kommer till de statliga etermedierna.
Thomas Gür