Kvinnlig omskärelse och politisk aktivism maskerad till hälsoforskning

Kvinnlig omskärelse (eng. Female genital mutilation, FGM) är en kulturell sedvänja i delar av Afrika och Mellanöstern. I länder som Somalia anses 90-95 procent av alla flickor ha blivit utsatta. Ingreppet görs vanligen innan puberteten med rakblad eller andra primitiva instrument och kan vara förenat med en rad akuta och långsiktiga komplikationer. Svår smärta, blödningar och infektioner förekommer i anslutning till ingreppet. Kroniska smärttillstånd, urinvägsproblem och samlagssmärta kan tillstöta senare och en rad komplikationer vid graviditet och förlossning har dokumenterats.

FGM är förbjudet i nästan alla länder, WHO har tagit stark ställning emot och Sverige har en särskild lag (1982:316) som förbjuder ingreppet även om det utförs utomlands på en person med anknytning till Sverige.

Skolhälsovården har en central roll i att upptäcka och förebygga FGM. Misstanken kommer ofta i samband med elevhälsans hälsokontroller där det finns ett tydligt åliggande att förhindra FGM. Elevhälsans stora lärobok ”Evidensbaserad elevhälsa”, där jag varit huvudredaktör, har ett kapitel om FGM utarbetat i samråd med Amelmottagningen på Södersjukhuset. Där finns råd hur man på ett kulturellt sensitivt sätt kan arbeta emot och vilken lagstiftning man är skyldig att följa.

Allt detta är ganska självklart och okontroversiellt utom för anhängare av ”kritisk rasteori” och ”postkoloniala synsätt”. Rörelsens ideologiska bas är en neo-marxistisk konfliktanalys som delar in samhället i förtryckta och förtryckare, men nu baserat på hudfärg.

Tre svenska forskare från Malmö och Uppsala med dessa synsätt har tillsammans med övriga författare utvecklat sina teorier i decembernumret av Journal of Medical Ethics. Den svenska gruppen utgörs en professor i obstetrik och gynekologi, en professor i antropologi och en jurist i medicinsk rätt. Juristens medverkan är intressant med tanke på att kvinnlig omskärelse är kriminaliserat i Sverige.

Författarnas argument för att öka acceptansen av FGM följer gängse argumentation för kritisk rasteori. Själva namnet ”kvinnlig könsstympning” är rasifierat och bör ersättas av ”genital praxis” eftersom ingreppet främjar kvinnliga genitalias skönhet, i alla fall som författarna ser det. Flickors upplevelser av det psykologiska traumat är en feltolkning då proceduren kan upplevas som ”högtidlig, stärkande, viktig och betydelsefull”. Beskrivningen av medicinska komplikationer avskrivs som ”sensationsjournalistik” som bygger på koloniala synsätt som diskriminerar andra gruppers kulturtraditioner och rättigheter.

Ett av många problem med artikeln är att de författare som har legitimationsyrken både har skyldighet och lagkrav att följa vetenskap även om man av ideologiska skäl anser att medicinsk vetenskap har fel.

Den brittiske barnläkaren Andrew Wakefield var ideologiskt övertygad om att mässlingvaccin (MMR) som ingår i nästan alla länders barnvaccinationsprogram orsakar autism och skrev en uppmärksammad artikel i Lancet. När Wakefield efter en lång utredning av UK General Medical Council inte kunde presentera bevis för sin övertygelse blev han av med sin legitimation.

Antivaccinkampanjer är troligen ett större hot mot folkhälsan än att förneka riskerna med FGM men det är ändå förvånande att ingen av de professionella och andra organisationer som granskar medicinsk etik och praxis har reagerat på artikeln, och Läkartidningen har tackat nej till ämnet.

Vetenskapsrådet (VR) har gett obstetrikprofessorn i artikeln ett anslag på 18 miljoner kronor, bland annat för en tvärvetenskaplig kartläggning av ”Betydelsen av kulturella värderingars dynamik för reproduktiv hälsa”. På vilket sätt en normalisering av kvinnlig könsstympning kan främja reproduktiv hälsa behöver kanske granskas?

Josef Milerad är docent, barn- och skolläkare och tidigare ledamot i Socialstyrelsens vetenskapliga råd i skolhälsovård