Må rapporten om Sveriges växande judehat bli en väckarklocka
Antisemitism måste bekämpas där den faktiskt finns – inte där det är politiskt mest bekvämt att leta efter den.
Forum för levande historia publicerar nu en ny rapport som visar att antisemitismen ökar i Sverige. Resultaten är tydliga. Personer födda i MENA-regionen, delar av Asien samt personer med muslimsk religionstillhörighet uppvisar i genomsnitt betydligt högre nivåer av antisemitiska attityder än befolkningen i övrigt. Samma grupper uppvisar också större socialt avståndstagande och starkare antipatier mot judar. Rapporten visar dessutom att personer som identifierar sig som starka Palestinaanhängare i genomsnitt har högre nivåer av antisemitiska attityder än andra grupper.
Detta är inga nya insikter. Problemet har länge varit känt. Det nya är att sambanden nu återigen bekräftas i en omfattande vetenskaplig studie. Det borde få konsekvenser för den offentliga debatten. Antisemitism måste bekämpas där den faktiskt finns – inte där det är politiskt mest bekvämt att leta efter den.
Just därför är Vänsterpartiets agerande så allvarligt. I stället för att göra upp med antisemitism och extremism i de egna leden har partiet gång på gång tvingats agera först när det mediala trycket blivit omöjligt att ignorera. Expressens granskning har avslöjat över hundra fall av extremism bland Vänsterpartiets kandidater i höstens val. Det handlar om personer som har förnekat Förintelsen, hyllat terrororganisationer, spridit antisemitism, uttryckt homofoba och sexistiska åsikter och visat stöd för diktaturer.
Det mest anmärkningsvärda är att många av dessa uttalanden inte var dolda. De fanns öppet på sociala medier när kandidaterna nominerades. Ändå placerades personerna på vallistorna. Detta är inga enstaka misstag eller olycksfall i arbetet. Det ingår i ett bredare mönster.
Nooshi Dadgostar utropade det senaste EU-valet till ett ”Palestinaval”. Därefter gjorde partiet rekordresultat i flera invandrartäta områden. I Rosengård steg stödet till omkring 50 procent, från cirka 10–15 procent i EU-valet 2019. Strategin var uppenbar: att mobilisera väljare genom en stark identitetspolitisk mobilisering kring Palestinakonflikten. Allt tyder på att samma modell skulle användas även i riksdagsvalet – tills Expressens granskning satte strålkastarljuset på vilka kandidater som faktiskt lyfts fram.
Problemet är därför inte att Vänsterpartiet missat några enskilda kandidater, utan att personer med öppet dokumenterade uttryck för antisemitism, terrorromantik och diktaturvurmande ändå kunde nomineras.
Mönstret är tydligt. V agerar först när skandalen redan är ett faktum. Då kommer sena och halvhjärtade markeringar, men ingen verklig uppgörelse med den antisemitism och terrorromantik som blivit en del av partikulturen.
Så länge partiet nöjer sig med kosmetiska tillsägelser i stället för att rensa ut extremister kvarstår frågan till Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet: Hur länge tänker ni fortsätta betrakta Vänsterpartiet som en legitim samarbetspartner? Hur många fler fall krävs innan ni drar gränsen?
Det är därför denna fråga förtjänar att bli en av valrörelsens viktigaste. Inte bara för vad den säger om Vänsterpartiet, utan för vad den säger om vilka gränser svensk demokrati är beredd att försvara.
Daniel Schatz är doktor i statsvetenskap, författare och fri skribent
