Skicka Marius till Spetsbergen

Det finns något trösterikt med kungliga skandaler. De får monarkier att framstå mindre som institutioner och mer som ovanligt dyra familjeföretag, där personalproblemen råkar bli nationella angelägenheter.

Fyra års fängelse blev det för Marius Borg Høiby, kronprinsessans son. Kunglig till postnumret men inte konstitutionellt. En sorts halvoffentlig figur som levt nästan hela sitt liv i monarkins periferi. Tillräckligt nära för att symbolisera något, tillräckligt långt bort för att ingen riktigt ska veta vem som bär ansvaret när det går illa.

Fyra år är för övrigt en rätt respektabel kunglig tradition. Ludvig XVI satt inspärrad exakt lika länge innan historien tog en mindre skandinavisk vändning. Och då hade han ändå inte dragit kokainsträngar i Spegelsalen eller misshandlat sina mätresser. Sveriges Erik XIV fick åtta år efter ett mord och ett mordförsök på Sturarna. Medan Karl XII tillbringade fem år i turkisk fångenskap, om än under politiskt mer dramatiska former än norsk hovrapportering.

Men den mest användbara parallellen är kanske Gustaf IV Adolf. Avsatt, kort fängelsestraff, därefter landsförvisning. Det finns en modern logik i att återuppliva den modellen, och Marius advokater borde snegla ditåt. Fängelse är en sak. Men för moderna kungligheter eller halvkungligheter är offentligheten det egentliga straffet. Paparazzin är global, men inte obegränsad. Det borde fortfarande finnas platser där en skandal kan tyna bort av ren geografisk utmattning. Spetsbergen känns som en kandidat.

Det mest intressanta i hela historien är kanske att kung Harald en gång vägrade göra Marius till prins. Vid tillfället såg det ut som en rätt så gammaldags gränsdragning. I efterhand framstår det som institutionell intuition, näst intill statsmannakonst. För en monark med det behagligt oprecisa mottot ”Allt för Norge” var det ett ovanligt precist beslut.

Republikaner kommer förstås att använda historien som ännu ett argument mot monarkin, ungefär som investerare använder en konkurs för att bevisa att en hel bransch är dödsdömd. Men Marius tillhör en egen kategori. Han har vuxit upp i monarkins ljus utan att omfattas vare sig av reglerna eller mandatet.

Tingsrätten har landat i en nästan matematiskt kompromissartad dom. Exakt mitt emellan åklagarens krav på sju års fängelse och försvarets begäran om bara ett och ett halvt år bakom galler. Men rättssystemet räknar inte in det andra priset. Publicitetens långsamma urgröpning av människors psyke. Det drabbar förstås Marius själv, men också kronprinsessan Mette-Marit vars hälsa har försämrats allvarligt under processen.

Den delen av domen är inte tidsbegränsad. Den saknar frigivningsdatum.

Cecilia Garme