Framtiden byggs inte av domedagsprofeter

På London Tech Week, som gick av stapeln i förra veckan, kändes det som att kliva in i en annan framtidsdebatt. Utanför mässhallarna talar offentligheten gärna som om framtiden mest består av hot. Där inne vibrerade det även av möjligheter.

Visst flödade det vanliga konferensglittret men under ytan syntes något mer äkta och intressant: AI är inte bara en teknik som kontrolleras av några få storbolag och avlägsna institutioner. Den sänker också trösklarna till kunskap, initiativ och möjlighet för alla oss andra.

Sveriges och Lovables Fabian Hedin påminde om hur användarvänliga AI-verktyg kan ge skaparkraft åt de ”99 procent” som inte kan traditionell kodning. Fler än någonsin kan bygga, testa, publicera och komma åt kunskap som nyss var förbehållen experter och grindvakter. Genom att AI gör det lättare och snabbare att gå från tanke till prototyp och från frustration till handling.

Matt Clifford, techentreprenör och tidigare regeringsrådgivare, uttryckte samma sak på nationell nivå: varje samhälle måste bli en ”AI maker, not AI taker”. Principen gäller inte bara stater utan också medborgare. Människor nära problemen kan i högre grad bygga lösningar själva.

AI öppnar också regionala och industriella möjligheter. Keir Starmer lyfte en gammal tvålfabrik i Warrington som nu omvandlas till datacenter. Telnyx-chefen David Casem pekade ut Frankrike och Norden som särskilt intressanta av energiskäl. AI-racet handlar alltså inte bara om kod, utan om kraft, elnät och industriell kapacitet.

Wolt-grundaren Miki Kuusi satte fingret på Europas självförtroendeproblem. Gapet till USA handlar inte bara om kapital och regler, utan också om ambition. Frågan är vad som krävs för att bolag som startar här också ska kunna skala upp här. 

Ändå hoppar vår offentliga diskussion gärna över mellanläget. Antingen ska tekniken frälsa oss eller förgöra oss. Antingen ska vi jubla eller förbjuda. Antingen är allt möjligt eller allt förlorat.

Varför? Därför att offentligheten inte bara är brusig. Den är ofta förutsägbart förvrängd. Politik belönar det akuta. Institutioner belönar det internt försvarbara – ofta förlegade – snarare än det sanna. Dagspress belönar det dramatiska. Våra överlevnadsinstinkter gör resten: vi är programmerade att fokusera mer på hot än möjligheter. Därav en flock som rentav gärna bygger en moralisk identitet kring mörka slutsatser. Domedagsprofetior är sedan ”kloka” och mer balanserade omdömen ”naiva”.

Det är just så konsensusfällor uppstår. Den märkligaste konsensusen i dag går kanske mellan etablissemanget och anti-etablissemanget. Det ena säger: lita på våra regler, experter och kommittéer, annars går världen under. Det andra svarar: varje institution är rutten, varje expert köpt, varje reform falsk. Båda odlar därmed mörkerseende proaktivt.

Inte bara unga utan även vi andra behöver ett offentligt samtal som skiljer verklig fara från teatraliskt domedagsmuller, institutionell svaghet från total kollaps, teknologisk risk från teknologisk möjlighet och enögd pessimism från balanserad intelligens.

Frågan är ens om vår tids viktigaste skiljelinje fortfarande går mellan höger och vänster. Går den inte snarare mellan dem som kavlar upp ärmarna och bygger och dem som förklarar varför det inte är lönt att försöka? Mellan ett Europa som låter risk bli kvävande regelreflex och ett Europa som faktiskt vill minska avståndet till USA.

London Tech Week bevisade inte att allt kommer att gå bra. Men konferensen påminde om något som vår offentlighet alltför ofta glömmer: framtiden är inte bara något som drabbar oss. Den är också något vi formar.

Uppgiften är därför inte att lära unga att allt ordnar sig, utan att sluta skola in dem i självuppfyllande hopplöshet.

Mark Brolin är geopolitisk strateg och författare