Hårda tongångar när Trump blev AI-Jesus

När Donald Trump i samband med sina angrepp på påven publicerade en AI‑bild av sig själv som Jesusgestalt blev reaktionerna kraftiga. Kritiken kom inte bara från katolskt håll, utan även från evangeliska kristna och konservativa sympatisörer som annars visat honom stor lojalitet.

För många kanske det är anmärkningsvärt. Jesus is my savior. Trump is my president har trots allt varit ett återkommande mantra bland många anhängare. Men det tycks finnas en tydlig skiljelinje: Trump må vara den man röstat på – av taktiska, kulturella eller till och med teologiska skäl – men gränsen går vid att beskriva honom frälsare eller Guds son.

Jämförelserna har rört sig från den persiske kungen Koresh till Nebukadnessar – symbolen för högmod, självupphöjelse och gudomligt tillrättavisande (Daniels bok kapitel 4 är ingen trevlig läsning). Och när till och med uttalade kristna nationalister, tillika grundaren av Pete Hegseths kyrkosamfund, Doug Wilson, kritiserar Trumps bildval som hädiskt, säger det något om att en gräns faktiskt har passerats.

Samtidigt är det värt att notera hur många som nu plötsligt delar Katolska kyrkans och andra kristnas upprördhet. När samma kyrka kritiserade OS‑invigningen 2024 för att driva med nattvarden var reaktionen en helt annan. Det tyder på inkonsekvens.

Man frestas att fråga om det inte fanns någon kvalificerad religiös rådgivare i Vita huset? Jo, naturligtvis. Presidentens andliga rådgivare, den framgångsteologiska TV-predikanten Paula White-Cain, som är allt annat än en mainstream evangelikal, hade bara veckan före påsken själv jämfört Trump med Jesus. Att presidenten därefter – under ortodoxa kristnas påsk – presenterar sig i rollen som den uppståndne frälsaren framstår därmed mindre som ett olycksfall i arbetet och mer som en konsekvens. Eller så kan man snarare beskriva honom som den förste post‑kristne presidenten, givet hans uttalade religiösa okunnighet. Den tar sig uttryck i allt från symbolspråket i bilden och återkommande angrepp på påven till hans allt annat än fromma utfall mot Iran under påsken och påståendet att han förtjänar att bli frälst – något som enligt kristen tro ingen människa gör.

Förvisso är Trump som politiker unik i sin narcissism, sitt storhetsvansinne och sitt Messiaskomplex. Det är heller ingen hemlighet att många är ansvariga för att ha gött hans ego. Men att en amerikansk president omges av messianska förväntningar är inte unikt för Trump.

Vem minns inte de himmelshöga förväntningarna för snart två decennier sedan på Barack Obama som präglades av en närmast religiöst färgad entusiasm? Från Oprah Winfreys semiprofetiska ”He’s the one” till bekännelser av honom som ”Herre och frälsare”. Här fanns även den messianska estetiken liksom den religiösa retoriken. Obamas tal inför hundratusentals åhörare i Berlin sommaren 2008 beskrevs som elektrifierande, extatiskt och kroppsligt berörande – ett språkbruk som snarare hör hemma i väckelserörelser än i politiska sammanhang. Som författaren Ronnie Sandahl uttryckte det i Aftonbladet: ”Barack Obama har mer gemensamt med Jesus från Nasaret än med Madonna från Michigan. Han ska rädda världen. Han ska frälsa oss ifrån ondo.”

När politiskt ledarskap tolkas genom termer som frälsning, extas och världens räddning har något redan förskjutits. Fortfarande finns det även de som tycks se Greta Thunberg som en profet.

När en politisk ledare framställs – eller tillåter sig framställas – i messianska termer har en gräns passerats. Politiska makthavare som iklär sig andlig auktoritet urholkar demokratin, och religiösa aktörer som legitimerar detta sviker sitt moraliska uppdrag. Åtskillnaden mellan andlig och världslig makt är ingen formalitet – den är ett skydd mot maktmissbruk. När den försvinner förvandlas tron till propaganda, staten till pseudoreligion och sanningen blir det första offret.

Jacob Rudenstrand är biträdande generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen