Hur mycket sopas under mattan hos JO?

Sverige beskrivs ofta som ett land med en välfungerande offentlig förvaltning. Internationella jämförelser placerar oss högt när det gäller korruption, starka institutioner och hög tillit. Den bilden kan i vissa avseenden vara välförtjänt.

Men hur mycket vet vi egentligen om de fel som aldrig blir föremål för granskning?

En offentlig förvaltning framstår lätt som välfungerande när dess brister aldrig blir synliga. Det som inte utreds blir inte heller en del av statistiken, och därmed heller inte ett underlag för reformer.

För omkring hundra år sedan fick Justitieombudsmannen (JO) in drygt 650 klagomål om året. Långt över hälften av ärendena ledde till någon form av åtgärd från JO:s sida. Tillsynsmyndigheten fungerade då inte bara som mottagare av klagomål utan också som en aktiv granskare av den offentliga makten.

I dag ser verkligheten helt annorlunda ut. JO tar varje år emot långt över 15 000 klagomål. Trots det avslutas omkring 97 procent av samtliga ärenden genom arkivering eller andra beslut utan att någon egentlig utredning genomförs. Endast en mycket liten del leder vidare till en fördjupad granskning.

Skillnaden är slående. Antalet klagomål har ökat mångfalt, medan andelen ärenden som faktiskt granskas har minskat markant.

Det kanske mest problematiska är att ingen utanför JO egentligen vet varför enskilda ärenden arkiveras. Arkiveringsbesluten innehåller inga utförliga motiveringar som gör det möjligt att analysera vilka överväganden som ligger bakom. Därmed går det inte att avgöra om arkiveringarna främst beror på resursbrist, prioriteringar, rättsliga bedömningar eller andra faktorer. Om besluten hade innehållit, om än en kort men tillräcklig, motivering så skulle åtminstone eventuella personliga värderingar kunnat uteslutas.

Bristen på motiveringar innebär också att det blir omöjligt att bedöma om vissa typer av missförhållanden systematiskt väljs bort eller om tillsynen träffar de områden där behovet är som störst, eller annat. När orsakerna inte redovisas kan inte heller kvaliteten i urvalet granskas.

Den mest långtgående konsekvensen är inte att ett enskilt klagomål lämnas utan åtgärd. Den verkliga konsekvensen är att återkommande problem inom offentlig verksamhet riskerar att aldrig bli synliga.

Om ett stort antal liknande klagomål avslutas utan utredning byggs aldrig den kunskap upp som krävs för att identifiera systemfel. Politiker får inget underlag för lagändringar. Myndigheter utsätts inte för den press som offentlig kritik innebär. Allmänheten får intrycket att problemen är få, när de i själva verket kanske aldrig har undersökts.

Avsaknaden av kritik behöver därför inte alltid betyda att verksamheten fungerar väl. Den kan också vara ett resultat av att alltför få fall når fram till en verklig granskning.

Det är här den svenska självbilden riskerar att bli missvisande. En offentlig sektor där de flesta klagomål aldrig utreds kommer naturligtvis också att producera färre kritiska beslut, färre avslöjade missförhållanden och färre offentliga konflikter. På ytan ser verksamheten välstädad ut. Men ett rent golv säger väldigt lite om någon hela tiden sopar dammet under mattan. Det är en obekväm liknelse, men den illustrerar ett viktigt demokratiskt problem. Ett samhälle blir inte mer rättssäkert därför att färre brister dokumenteras, utan först när fel upptäcks, granskas och rättas till.

Det finns en föreställning om att många tillsynsärenden och mycket offentlig kritik är ett tecken på att systemet fungerar dåligt. Ofta är det tvärtom. En fungerande rättsstat kännetecknas av att missförhållanden upptäcks, dokumenteras och blir föremål för öppen granskning. Det är genom kritiken som myndigheter utvecklas och medborgarnas förtroende stärks.

När nästan alla klagomål försvinner ur systemet utan närmare granskning riskerar tillsynen att förlora just den funktion den en gång skapades för.

Det gör inte nödvändigtvis den offentliga förvaltningen sämre. Men det gör den betydligt svårare att kontrollera. Och när kontrollen försvagas finns alltid en risk att bilden av ett välfungerande Sverige blir mer välpolerad än verkligheten.

Deniz Eryilmaz är juridik- och rättsskribent