Nätkrigaren Strandhäll slipper självklara frågor i DN
Annika Strandhäll uppmanades att bråka på X med fick inget stöd när hon gjorde det. Vem eller vilka låg bakom den pressen? Svaren uteblir.
torsdag 23 juli
Annika Strandhäll uppmanades att bråka på X med fick inget stöd när hon gjorde det. Vem eller vilka låg bakom den pressen? Svaren uteblir.
Annika Strandhäll förnekar sig sällan eller aldrig. Varumärket är att vara kontroversiell och att smälla på allt som rör sig. Så har det varit ett bra tag vid det här laget.
Under de S-ledda regeringarna mellan 2014 och 2022 hoppade Strandhäll runt mellan olika statsrådsposter: socialförsäkringsminister, socialminister med ansvar för folkhälsa och idrott och socialförsäkringsminister igen. I maj 2019 åkte hon på en misstroendeförklaring i Riksdagen men klarade sig på ett bananskal med tre rösters marginal, annars hade den politiska karriären varit över. Skälet var att hon sparkat Försäkringskassans generaldirektör på oklara grunder. I Magdalena Anderssons kortlivade regering var hon miljö- och klimatminister.
2021 valdes hon till ordförande i det socialdemokratiska kvinnoförbundet. Utöver det har hon också varit riksdagsledamot, partiets jämställdhetspolitiska talesperson och ordförande i en av arbetsgrupperna när det nya partiprogrammet maldes fram inför kongressen 2025.
När boken Att stå kvar när det blåser gavs ut 2024 presenterades Annika Strandhäll av sitt förlag som ”en orädd, åsiktsstark och mycket erfaren politiker”, van vid personliga påhopp och trakasserier exempelvis från Nordiska Motståndsrörelsen, NMR, och vid att ständigt stå i hetluften. ”Hon kan det politiska spelet – och hon vet vad det kostar att ta plats i det.”
När Annika Strandhäll talar ut i en slags avskedsintervju i Dagens Nyheter med anledning av att hon lämnar i Riksdagen efter valet har hon en valt en annan pitch. Hon beskriver sig som en novis utan tidigare politisk erfarenhet och betonar sitt utanförskap när hon blev minister. ”Man har inte det interna nätverket. Jag visste inte vem jag skulle ringa, eller hur de interna konflikterna såg ut.”
Hon glömmer att berätta att hon var fackligt aktiv redan i slutet av 1990-talet, avancerade till ordförande i SKTF i Göteborg 2005 och senare på riksplanet 2011 (efter namnbytet till Vision) och handplockades från det uppdraget till regeringen. Hon satt också i TCO:s styrelse. Hon var knappast en politisk duvunge men framställer sig som en sådan. Några frågor kring detta ställs inte.
Inget sägs heller om att hon tillsammans med LO driver kravet på 35 timmars arbetsvecka utan att ha fått gehör för det, vare sig i partiprogrammet eller inför valet. Däremot sågar hon sitt parti i andra avseenden. ”Vi gillar inte partiets förflyttning när det gäller kriminal- och migrationspolitiken. Den har gått för fort.”
Det övergripande budskapet så här två månader före valet är enligt rubriken på förstasidan att ”S har för få visioner för Sverige”. Strandhäll ser skäl att säga just det just nu. Gissningsvis gnisslas det tänder i högan sky i partihögkvarteret på Sveavägen.
Kanske rör det sig i själva verket inte om att tacka för sig utan om att positionera sig för en plats i en kommande S-regering. Magdalena Andersson kan föredra att ha Strandhäll på insidan, inte med ett aggressivt X-konto med 70 000 följare på utsidan. Tänker hon verkligen lämna politiken tycks det bli ett långt farväl. Hon sitter kvar som ordförande i S-kvinnor åtminstone till 2027.
I DN levererar Annika Strandhäll också en smärre politisk bomb – att hon från och med valet 2018 tillhörde ”en grupp” i partiet med ”ett tydligt uppdrag från partiledningen att ta debatten i sociala medier”. Initiativet att veva på X var alltså inte hennes eget utan någon annans. Hon säger sig ha fått lida för det. ”Det har också kostat mig när partiet inte självklart haft min rygg när det blåst.”
Hon blev således uppmanad att ställa till bråk med fick inget stöd av när hon gjorde det. Frågan är då vem eller vilka som låg bakom att Strandhäll med flera skulle gå banans som nätkrigare på X med omnejd. Och vem som svek när hon gjorde det.
Några bevis för något detta föreligger inte. Antingen hittar hon på – eller så finns individer som ingick i samma ”grupp” och personer i S-toppen som förtjänar en plats i ljuset i rollen som anstiftare. DN går bet på det. Strandhäll slipper alla självklara och relevanta frågor.
Jonas Gummesson